Idag har jag haft den knäppaste dagen på länge. Från början till slut.
Jag har mest varit napalmig och labil. Spottat blod och gift omkring mig, på skolgården.

Nu är klockan tre minuter över tolv. Dagen slutade alltså för tre minuter sedan.
Våg av äckelkänsla vaggar i magen. Dynamit växer i magen, snälla snälla, jag orkar inte en dag till. Jag har ont i magen, huvudet och ryggraden.

Som Emil sa:
"Väck mig inte imorgon, låt solen gå upp utan mig. Låt det vara en fin dag, låt solen gå ner utan mig"


Gonatt, då.

Deep throat (fellatio)

sältan får käkarna att krampa
musklerna drar ihop sig
blir nästan oskuld

jag har träningsvärk i käkarna

det är höst nu
folk knullar inte i statsparken längre

jag svär samtidigt som jag går med huvudet böjt
ned mot marken
löven är blöta och gula
fula
blåser ut cigarettrök

höstbitterheten omfamnar mig
jag beklagar mig över de unga lidande
och de gamla glömska

livet är helt enkelt svårmodigare nu

Mot Atlanten, och vidare!

Jag är släkt med Charles Lindberg.

Bara så ni vet.

Jag vill inte ha någon jävla kräftstjärts sugande minister

Närvaron byts ut mot saknad.

"Happy bleedy, happy bruisy"

Jag vet inte var jag står nu och jag känner mig inte alls imposant, inte ett dugg. Mest bara infantil och skräckslagen (och jag är inte ens säker över vad).

Vad jag däremot vet är att jag är hemskt sömnig men jag vill inte somna, jag vill inte ens drömma.

Jag håller hårt om alla fyrklöver, hartassar och jag håller alla tummar för att allt detta bara är någon bieffekt av ovetskapen över vad nästa vecka kommer göra med mitt liv.
O, denna framtidsnoja.

Idag var första dagen på sista året. Sista året. Det känns helt sjukt och spännande och ångestigt och nervöst.
Och nu tredjeårs-projektet, förvisso lite spännande och kan bli rätt roligt men alla verkar arbeta i par och en några till London, någon till Paris.
Och jag, jag kommer göra mitt projekt i Stockholm... Och att gå där ensam och filma (ja, det är rörlig bild, men mer än det avslöjar jag inte ännu) känns lite sådär. Kommer säkert sluta med att jag hookar upp med vänner, fikar och gör allt annat än att filma.
Ugh.

Nu tänkte jag bädda sängen med nya lakan och snygga till mitt rum lite (allt för att imponera på H som snart kommer hit, hihi).

Ibland när jag hör en speciell del i en låt, just den lilla textraden, då vill jag hoppa frenetiskt upp och ned på gatan och skrika "In the name of love, what more in the name of love!"och det är sent på kvällen, alla tror jag är berusad men jag är helt nykter, jag struntar i om det ser löjligt ut. Jag vill bara hoppa tills benen går av och sjunga tills jag har överröstat konserten i huvudet.

Och ibland när du har på dig just den där tröjan som är så himla fin till det ansiktsuttrycket då dina ögon är knivvassa men munnen så fruktansvärt mjuk och du ser på mig med någon sorts ömhet; då vill jag bara knuffa ned dig i soffan, släcka alla lampor och röra vid dig och skratta hela natten. Då vill jag rulla runt i kläder, hud och hår hela natten och allt som heter rädsla och tvivel är långt bortom vårt liv.



Nej, jag är inte kär.

"I wanted so badly to lie down next to her on the couch, to wrap my arms around her and sleep. Not fuck, like in those movies. Not even have sex. Just sleep together, in the most innocent sense of the phrase. But I lacked the courage and she had a boyfriend and I was gawky and she was gorgeous and I was hopelessly boring and she was endlessly fascinating.
So I walked back to my room and collapsed on the bottom bunk, thinking that if people were rain, I was drizzle and she was hurricane."

Åh, justdetja.

Lo-fi video från U2:

i regret not having kissed you

Gårdagens Malmöfestival avslutades med Hiroshima migrän fast för övrigt var det en fin kväll och jag kände att det var faktiskt ett tag sedan jag fick en sådan.
Jag och Pauline satt framför ett stockholmståg åt Piggelinglass och rökte cigaretter.

Jag längtar tills på Måndag, då ska jag se Yann Tiersen. Det ska bli grymt, det är jag helt säker på.
Ses vi där?

Puss.

Tänker att jag borde lära mig bättre självkontroll. Jag vet precis vad du skulle säga och jag vill inte höra det.
Denna missunnsamhet gnager i benmärgen.

Startade en ny blogg som kommer bestå av berättelser (noveller, fristående berättelser och följetonger) till skillnad från denna som är mer, eh, casual.

Bara så ni vet.

könlös kärlek

könlös, lönlös

jag tänder bara på hermaphrodism
och jag tänker bara på kannibalism
hur vi åt muskler, hur vi åt av varandra

jag står inte ut med det
att all hud är så hel,
och ren
vit och slät

jag passar inte in här


jag känner mig ren när
våra kön driftar
och jag dricker white russian

svetten kittlar armhålan
och mitt hjärta dunkar
mitt kön dunkar

"vad är det som håller oss kvar här, i livet, alltså?"
båda visste svaret, vågade bara inte säga det

"ingenting"

hoppa hage

invecklad; utvecklas

pioner slår ut i magen,
det kittlas
och jag tänker att
ingen har fått mig destillera
som du

i min kropp har jag byggt upp en
lekplats
men i dagsljus
är det en massgrav

hoppa hage
aga hoppet
vi leker hela natten

du finns kvar på morgonen
lika död som jag

Jag blev kär och hjärtekrossad på en timma.
Då är det riktigt bra.

Är det?

Tillbaks från Göteborg nu.
Bilder (och annat onödigt) finns här.

Nu blir det lite fransk kärlek i öronen och jag sitter stilla (tyst) och tänker på lite minnen som ligger och skräpar, städar upp dem.