Vi drar till Malmö

Idag åkte jag och söta fina Jeny till Malmö vilket var utan tvekan den roligaste och mest värda dagen sedan hösten gjorde intrång örfilade mig sisådär i början av September.
Det var kyligt ute men växlade mellan små moln och höstsol. Perfekt väder. Halsduksväder.
Jag fick och gjorde av med nästan hela studiebidraget idag (och jag ångrar inte ett öre!).
Jag köpte mina drömmars skor och gjorde bort mig i ett omklädningsrum.
Nu ska jag gå omkring i mina nya skor och fundera ut något sett jag kan ha råd att köpa jeansen jag testade idag.
Tips för snabba cash mottages tacksamt.

Idag hittade jag ett brev hemma adresserat till mig med raka små bokstäver. Det var ett exemplar av Släktträffs nya EP. Så himla fint.

Jag jobbar två dagar i veckan i Klippan. En by, som jag upptäckte idag, är död.
Jag känner mig som en blomknopp på ett radioaktivt land.

Aldrig trodde jag att komma tillbaka till min uppväxtplats skulle kännas så obekant. Allt jag kände var bara en slags bedövad smärta och likgiltighet.
Jag har glömt bort vem jag var, det gör inte ont längre.

russinhänder

hur du låg på rygg i sängen och spände ut handflatorna
dina russinhänder drog försiktigt över min ryggrad och mina blå blodådror
på handleden

hur molnen liknade en undergång från sängen en tidig söndag
i november
och på perrongen satt fåglarna på telefonledningarna
jag har aldrig känt mig så död

du följde mig inte hela vägen hem
jag vaknade på gräset i någon trädgård
kläderna, håret och huden; allt var blött av morgondagg
och tårar
jag var vilse och du visste inte att jag låg där i urinstänk
och vinspyor

du spelade med dragspelsfingrar över min mun
vi brukade spela munspel
men nu är helt tyst och jag
fryser
det är kallt som i graven
fråga mig, jag vet

När sömnen ligger kvar på huden som torkat saltvatten

Kom hem idag klockan elva idag.
Jag plockade gräslök i trädgården och lagade en omelett med parmesanost och gräslök.
Jag somnade i soffan och vinden blåste hårt på huset, det gör den fortfarande. Fönsterna knakar.
Jag vaknade av att jag skrattade.
Undrar vad jag egentligen drömde.

En jätteliten Linnéa står i inuti min kropp och skriker.

"Min splitternya vän, som är en pojke, sov över hos mig i natt för första gången. När klockan ringde i morse var det mörkt ute för första gången i år. Medan han duschade, lagade jag havregrynsgröt. Sen satt vi och fnissade över våra gröttallrikar, jag i T-shirt och rufsigt hår, och han redo för jobbet. I hallen kramade han mig länge, länge.
"Jag är galen i dig", tog jag mod till mig att viska.
"Vi hörs ikväll", log han. När han stängt dörren efter sig hade det börjat ljusna ute och jag tänkte: "Kom an då vintermörker! Det här året tar du mig inte." "

Till frukost åt jag en skål med rakblad och mjölk. Jag satte mig på bussen med den där gnisslane, skärande smärtan i buken.
Jag försökte svälja för mycket och för stort och nu betalar jag priset, det gör bara ont. Ont i magen, ont i ryggen.
Min kropp när kanske inte tillräckligt stor för att klara av att smälta ned det.

I torsdags bokade jag tågbiljetten. Jag börjar se ett sammanhang, saker börjar komma i ordning och jag ser mig själv genom ett monokel.
Jag förstår nu vad de menar, jag lärde mig det genom dig.

Pansarkex

Gjorde en spellista idag som heter The lesson today is how to die.
Det är en sådan man lyssnar på när man sitter på tåget/bussen/i bilen/på cykeln eller när man går en måndag morgon till jobbet eller skolan eller vart man nu ska.
Det är musik man kan lyssna på när man känner sig helt uttömd på allt och vill bara bli full igen. Och musik som man lyssnar på när man vill sjunga med i någon låt.
Den är hård och mjuk på samma gång, som ett pansarkex, ungefär.

Lyssna gärna på den lite.

Hello, it's me

i knew it from the start: this friend of mine would fall apart.

Slutet av veckan sätter sig alltmer ofta som en klump i halsen som är så fruktansvärt svår att svälja.
Jag lyssnar på musik istället för att lyssna på mina tankar men det är hopplöst. Röda varningsljus blinkar och jag skriker "nej, för helvete, släpp mig. jag vill inte"
Jag lyssnar fan hellre till någon sjunga om ensamhet och död.

Varför tar veckoslut så hårt på mig?

Hejdå sommaren 2009, jag kommer sakna dig

Jag vill sitta helt tyst och stilla på en barstol i Hammarbyhöjden. Jag vill hälla i mig rom och känna värmen sprida sig så himla fort från strupen runt i hela kroppen. Som cancer.
Jag vill lyssna på fransk musik och se T ligga på golvet framför mig.

Som i somras, ungefär.

Kontaktannons

På tåg som avgick 14.50 från Helsingborgs centralstation mot Åstorp. Jag satt snett mittemot dig och vi båda läste. Du läste Kemi B.
Vem är du? Du var fin.

Jag rear ut min själ! Allt skall bort!!!

Vad är det finaste någon har sagt till/om dig?
Jag har pratat om det med lite olika vänner och ofta har deras svar blivit någon komplimang de har fått. Alltså, något som någon sagt, vars syfte var att smickra.

Det var då jag kom på att det finaste någon har sagt till mig har ofta inte varit en komplimang, utan snarare tvärtom. Det har varit en rätt så brutal beskrivning av mig.
Den enda förklaringen jag kommer på till varför dessa (ganska hårda) yttrande om mig har berört mig är att jag faktiskt kan identifiera mig i dem.
Jag kommer ju aldrig se mitt "svallade hår" eller mina ögon på något alldeles magiskt vis, utan mest för vad de är; hår och ögon.
Men jag kan relatera till kommentarer om det psykiska jag, eftersom det är ju jag. Det är ju där jag bor, det är min värld.

Så av någon anledning blir jag både lite rörd och smickrad när någon ser på mig, bortom det fysiska jag, och skapar en slags uppfattning. Det är fint.