slutet av gatan; återvändsgränd

nu är jag här igen
och jag känner igen den här platsen alltför jävla väl
jag bara står här som ett fån
rakt opp&ned
och stirrar fåraktigt på luften mellan mig och strömbrytaren

ett par ihopvikta cheap monday-jeans flinar lömskt i hörnet

golvet är täckt med smuts men
sängen är ren
jag har krupit ihop till en liten knappt synbar prick i sängen
under täcket


john blund kommer alltid sist till mig.
john, skynda dig till mig och strö ditt silver i mina ögon
jag vill inte se mer, gör mig blind

snart kommer den. sömnen
en sömn som varar lika länge som istiden

wanderlust

ett flygplan flyger förbi
högt ovanför mitt huvud
pulsen ökar
och blir plötsligt hörbar

DUNK DUNK DUNK


jag går till flygplatsen och väntar
på någon
kanske dig
jag brukar gå dit och vänta
ibland hälsar någon
"hejsan!"
"hej."
jag smälter in i bakgrunden
i tapeterna
och mina fotsteg dränks i ljudet av rullande väskor och klackskor

i mitt huvud, jag kan jag höra ljudet av vingslag

rökpaus

jag tog en omväg
för att spana in
en busschauför
som stod och rökte

jag gick förbi snabbt
två-tre sekunder
jag sneglade på honom
med ett likgiltigt uttryck

jag tror det hördes
när jag svalde
både läpparna och halsen brände
av uttorkning

jag undrar vilken buss han kör.

(jag visste att jag saknade dig,
men det var idag jag insåg hur vilsen jag verkligen är)

bitterljuva helvete

jag är ensamheten
det stinker ensamhet om mig
mina kyssar
smakar ensamhet

ensamheten är
inte längre abstrakt

jag är ensamheten

folk går alltid ett par meter
ifrån mig
de vill inte bli smittade

"ensamhet kan inte smitta, men botas"
tänker jag
och går framåt på svart och vita gator

"tiden är min medicin"

du tror inte på magi
men ändå
intalar du dig att
magi existerar

men det gör ont
för du vet
att du
egentligen tror på
verkligheten
som slår dig i ansiktet
som en stor död lax


drömmarnas förförande
dofter lockar dig
ifrån mig
med ett finger
under din haka

hoppet river mig
river hela min kropp
inuti och utanpå




illustration: linnéa

"Alla stjärnor är döda"

Det är fredag morgon och han har tagit ledigt, för att kunna sova. Helst hela dagen.
Björken blommade utanför hans fönster och en oavbruten vårbris smekte hans kind igenom det öppna fönstret.
Han är egentligen pollenallergiker.
”Det är värt det”, tänkte han när han mindes hur hon brukade sitta under björkarna i stan och skriva i sin bok.
Värt att minnas henne.
Han mindes hur hon brukade undvika ögonkontakt och fingra på naglarna när hon var nevös, petade bort gammalt nagellack.


Om han blundade kunde han efter en liten stund minnas hennes blyga leende. Det som lika snabbt uppstod som försvann.
Det tog honom ett par månader innan han hann se det för första gången, och då kunde han inte sluta leta efter det i hennes ansikte. Det var som att fånga en guldfisks glittrande i en smutsig damm.


Han sträckte ut armen till höger och plockade upp en vattenflaska med handen. Han tänkte på guldfiskar och drack vattnet.
Han lutade sig tillbaka ner i kuddarna och såg på himlen igenom fönstret.
Det var nästan helt klart bortsätt ifrån några få tunna fjädermoln.
Han blundade och behövde inte vänta länge innan hans medvetande klättrade ut igenom fönstret. Han föll in i en stillsam och likgiltig sömn.[...]





(text: linnéa sjöstedt
foto: masao yamamoto)