det syns inte för mörkret men jag släpper taget om handflätan, somnar som ett pussel mot honom och du som en kattsvans runt hennes kropp. det känns tämligen infantilt men alla snedtrippar och spyor i nyponbuskar måste ju betyda något. som ett litet uppehåll. för vi är precis där vi vill vara nu. tidlöshet.

dagens bästa: musseltunga och jordnötstår.
dagens värsta: tunga, drypande opiummoln ovanför mitt huvud.

andetag som är tyngre
och starkare
än superman som
drar ner mig mot marken
med örat på asfalten

och tänderna hårt huggna i tungan
vad jag består av är bara ärrvävnad och skrapsår

berättade jag om din skära jordnötsunderläpp, om hur fin den är? och om hur den formar sig efter orden, eller rökringarna. som ett slags rop på hjälp.

det är fint.

...och tro inte att du bara kan komma sen och säga att allting är bra. för det är det ju för fan inte. jag drömmer mardrömmar nästan varje natt med krossade människoansikten. jag saknar dig men du räddar mig aldrig, för du är för djälva rädd. jag tänker att du kan väl inte vara mer rädd än mig? förstår du inte?
allt
du
behövde
göra
var

att ringa mig.