Om du känner dig lite nere, har haft en dålig dag, behöver muntras upp eller bara helt enkelt känner för att skratta, se denna:

Jag funderar på att skrapa ihop pengar till klippning imorgon. Jag tänkte att jag behöver det eftersom jag har varit mer eller mindre nere i tre dagar. Jag förtjänar det.
Dessutom fick jag magont idag när jag såg ett klyvet hårstrå som dinglade fram framför mina ögon under mattelektionen. Inte okej, tycker jag.

Och för övrigt tror jag att jag är påväg mot rätt håll nu, det blåser inte motvind.

Jag måste lära mig att inte manövrera andras problem, inte kapitulera så lätt och (vad som verkar vara ett stående mål) att fatta beslut, vela mindre.

Jag skall bli bättre, jag skall bli bäst.

Det vankas vår!
Mera ljus, mera vårblomster, mera fågelsång och mera vackra människor på gräset i solen!
Mer, mer mer!

soundtrack: Tuxedomoon - The Stranger

Det är något som inte stämmer och jag försöker förtvivlat sätta fingret på det men det är så flyktigt att jag inte hinner få något fast grepp om det.
Jag är rädd att jag håller på att förlora greppet om mig själv.
Om jag gör det, vad kommer det finnas kvar då?

Brukar inte klaga över att jag känner mig ensam (känns lite paradoxalt att jag skriver så eftersom jag redan har klagat över det en gång i bloggen på senaste tiden), men ikväll är jag oerhört mån om hur ensam jag är. Och dessa obehagliga tankarna spökar och lämnar mig inte ifred.
Det har bara varit lite för mycket sällskapssjuka den närmsta tiden. Och det känns alltid (trots att fallet inte är så) som om jag är den ensammaste lilla flickan i världen och det är såååå synd om mig, alla tycker synd om mig. Tyck synd om mig.
Och det tär ju på mig, såklart.

Sådär, nu har jag skrivit ner min sorgliga lilla förklaring om än ynklig.

Nu ska jag dra mig tillbaka, hjärnspökena kallar.

Jag är tillbaka från vad som ser ut som ett besök på solen.
Pain, teh pain. Jag fryser men huden bränner. Grinade nyss.
Jag har glömt hur ont det gör med brännskador. Fiiifan.

Jag återvänder alltid hit

Sömnen väver ett tunnt nät mellan mig och natten.
Datorn blåser varmt på magen och Kent ligger skönt i öronen. Tror jag somnar nu.

I adore you.

Vet inte ifall jag kommer orka leva om jag missar dem i sommar...

Spänning i vardagen #2

Impuls-piercing med Evelina

Idag fick jag en märklig upplevelse när jag såg mig själv i spegeln.
Jag hade precis spenderat en hel del tid åt att titta på diverse människor, och går förbi en spegel strax efteråt.
Jag måste erkänna att jag blev lätt chockerad, trots att jag ändå är van vid hur jag ser ut.
Det var inte så att jag ogillade spegelbilden, men i jämnförelse till många andra är mina drag oerhört oskarpa. Det såg nästan ut som någon hade mixat med skärpan på spegeln.
Personen som tittade tillbaka på mig såg så liten och späd ut, så bräcklig.
Jag är vålnaden.

Märkligt att detta inte är något jag har upptäckt tidigare.

Inga samtal, inga sms.
Jag känner mig som den ensammaste personen i hela världen.
Och som om jag inte har en endaste vän i hela Sverige.

Krut, spjut, skjut, snut

Ja jävlar vad krut du har.
Men det är inget du visar i verkligheten. Overkligheten passar dig bättre.
Du är trygg framför skärmen, trygg med händerna på tangenterna. Tveklös, hejdlös.
Då jävlar ja, ingen nåd. Vilda hästar, orkan.
Men bland folk är du ingen, inget.
Du slår bara till när du har kontroll, situationen i din hand.
Biter, suger, sprutar gift, gift som sprider sig till huvudet på en millisekund och sedan flyr du. Flyr från följderna.


Och sådär appropå ingenting:
Påväg hem idag funderade jag lite över min blogg och vad jag brukar skriva i den, vad jag borde skriva i den eller vad jag kan skriva i den.

Precis vad som helst, vad jag vill.

Det är en anledning till att jag är glad att min blogg är såpass okänd som den är; jag kan provocera hur mycket jag vill.
Det är rätt skönt.
Jag gillar att egga, det är avreagerande.
Jag kan samtidigt skriva om vilka meningslösa saker som helst och gnälla hur mycket jag vill över vad jag vill, min blogg är ändå såpass kravlös.

Jag kan skriva om vad jag vill.