minnen (pt. 1)

läste genom gamla texter jag skrivit. när jag var sådär väldigt mycket sexton år och olycklig. här kommer första delen med citat från en lite yngre och mycket labilare jag:


"Kom hem idag klockan elva.
Jag plockade gräslök i trädgården och lagade en omelett med parmesanost och gräslök.
Jag somnade i soffan och vinden blåste hårt på huset, det gör den fortfarande. Fönsterna knakar.
Jag vaknade av att jag skrattade.
Undrar vad jag egentligen drömde."



"På tåg som avgick 14.50 från Helsingborgs centralstation mot Åstorp. Jag satt snett mittemot dig och vi båda läste. Du läste Kemi B.
Vem är du? Du var fin."



"Och ibland när du har på dig just den där tröjan som är så himla fin till det ansiktsuttrycket då dina ögon är knivvassa men munnen så fruktansvärt mjuk och du ser på mig med någon sorts ömhet; då vill jag bara knuffa ned dig i soffan, släcka alla lampor och röra vid dig och skratta hela natten. Då vill jag rulla runt i kläder, hud och hår hela natten och allt som heter rädsla och tvivel är långt bortom vårt liv."



"Såg operan Orfeus och Eurydike på Ulriksdals Slottsteater idag. Den var hemskt fin.
Imorgon tror jag att jag far ut på Djurgårn för fika. Tror jag."



"Katter på väggarna, taken och jag sitter i en tom lägenhet. Det skymnar.
Jag vaknade nyss.

Orkar inte skriva mer eftersom jag inte är van vid detta tangentbordet, måste luta mig fram över det och trycka på en tangent åt gången. Segt."



"Egentligen vill jag bara skriva långa utlägg över hur pissigt allt känns, hur irriterad jag är just nu, och att jag irriterar mig på kurrandet magen ger ifrån sig. Men jag vill inte äta, för då mår magen inte dåligt och det ligger en sorts tillfredsställelse i att se någon plågas, om än mig."



"Badade nyss bort 2008.
Sitter i soffan och äter och försöker torka. Trött.
Jag har nog sett på Vänner i tio timmar idag.... Hm."

läser vykort och böcker på soffan i ett kaffetöcken. timmarna går så långsamt, som om jag undviker något. jag vet vad:
mat, speglar och dig.
dagarna är så tomma, jag tittar ut genom fönstret i en trekvart innan jag går upp. om jag har tur somnar jag om. då slipper jag lite mer.

jag önskar mig fler kassettband. jag har bara ett. och det är stulet.

jag blev nitton idag, om ett år säger jag hejdå till att vara tonåring.
jag börjar dagen med att lyssna på john lennon.

sitter på kafferep med min granne, som är en fågelspindel. billy, heter hon.
jag trycker hårdare på tangenterna, som om du skulle förstå min frustration, som om du skulle förstå.
vi åker i din skoda, alldeles för fort över blöt asfalt. gatulamporna spottar avmätt på våra ansikten. jag tittar på ditt ansikte, din blick är fäst på horisonten. knivskarp men disträ.
accelererar, vi är inte rädda för att dö. vi blundar och hoppas på något bättre.

jag upptäckte en sak efter alla timmar, dagar, årstider på din balkong. jag vet inte var jag är. går på opera i sommarnattsvett och jordbubbsfläckiga fingrar, dricker rom i söndertvättade kent t-shirts och trosor.
du vaknar från en bättre plats av gnisslet från balkongdörren. du hinner bara se håret i vinden och hör en sedan en mjuk duns i snön. free, at last.

stockholm har satt sina naglar i mig. jag sitter på en blöt bänk i humlegården, bryter fingernaglarna mot kakelgolvet på en toalett på kommendörsgatan och öppnar alla fönster och lutar mig ut. jag lutar mig ut så långt jag bara kan och oktobervinden luktar jord och regn. rummet luktar alkohol, svett och blod.
klockan är kvart i tolv och jag går mellan linnégatan och skeppargatan. faller ihop på en blöt sten framför hedvig elenora kyrka.
du lämnade glömde kvar mig i hösten, på bussen, i hissen, i halsduken, i stockholm.
tu vas partir sans moi.

jag vaknar upp ett år senare i dina armar.

ni är för fina för mig.

september, i'll remember

jaha, då var jag tillbaka på noll. jag börjar bli trött på denna svansjakten. som ändå inte leder någonstans. jag är trött på att vara trött fast ändå sova dåligt på nätterna. jag vill inte hålla andan längre och hoppas på att överleva. förnekelse, förnedrelse, förhud, försvar. jag har ingen att försvara. jag faller under, jag undfaller. OCH FATTAR DU INTE ATT DET KVITTAR OM DU SÄGER HÅLL UT DET BLIR BRA SNART, DET GÅR ATT LAGA, GE INTE UPP. men varför händer det inget då, hur länge ska en människa behöva uthärda. utstå. jag står utanför. jag känner mig så inihelvetes jävla värdelös, klarar inte ens av att titta dig i ögonen och hålla fast blicken, jag viker alltid undan först. hela jag formas långsamt till en ful ostbåge, skelettet liksom drar ihop sig och jag får usel kroppshållning.

denna fågel har flugit iväg.

sökes.

sökes:
tips på låtar som man kan lyssna på när man bara vill krypa ihop i ett dike och dö, som är så sorgliga att man inte ens förmår att gråta & som får att händerna att darra och alla bokstäver man skriver på papper blir skakiga och fula.
alla tips mottages tacksamt.

puss.

les jours tristes

jag vet inte riktigt varför jag gråter idag men jag tror det är för att idag skiner sista sommarsolen och jag har sju månader framför mig av total jävla mörker, men solen skiner idag, och det är det som räknas.

ingenting känns speciellt fint eller vackert längre, allt har blivit så charmlöst.

och jag är trött på att känna igen mig i sorgliga texter.

plommonvin.

söndag eftermiddag (14:34).
jag sitter på en bänk gömd bakom en liten djungel av löv. jag hade plockat fram termosen och hällt upp dricka i muggen när du gick förbi, bort mot gungorna.

du gungar och jag dricker ur min termos. det är snart september och solen värmer knappt längre, asfalten är kall och insekterna har dött.
du tittar på mig när du tror att jag inte ser. men jag ser. jag ser dig hela tiden under mina sönderdruckna, sönderrökta ögonlock.

jag tittar upp mot sensommarsolen och blundar. bilder tecknar sig på ögonlocken, ditt hår svallande fram och tillbaka när du gungar, små vattendroppar i ögonbrynen när du kommer upp ur nydalasjön klockan kvart över två på natten.

jag öppnar ögonen och du sitter nu bredvid mig på bänken.
vinden blåser mellan oss.
”vad dricker du?”
jag tar ett djupt bloss och blåser ut röken mot det gulnade gräset.
”te”
du tittar upp från marken, på mig.
”det luktar inte som te”

ja. jag får lust att skrika, dra av allt mitt hår och slita ut varenda liten inälva i kroppen och riva sönder mina kläder och vråla ljudvågor som sätter luften i gung och regn faller på mina bröst.

och ja, jag får lust att riva ner vartenda papper på mina väggar, vika dem till pappersflygplan och kasta ut dem från fönstret. kasta ut allt som är mitt och bara börja om.

spotify spellista

trosor på glovet, lampor i taket. och någonstans där mellan är du & jag

ensamheten droppar i pannan, tickar sekundvis som alarm men jag kan inte trycka på snooze för jag kommer alltid minnas hur du brände ner hela min skog och tro att komma tillbaka som ingenting hade hänt skulle vara okej.
24,5 grader utomhus, 29 grader inomhus och 37 grader inuti mig. det blixtar utanför fönstret men åskar inuti mig, i magen och i bröstkorgen. man kan höra stygnen knacka i revbenen, hur sömmarna spricker.

man får akta sig för sådant, därför bär jag alltid runt på ett rese-sykitt som man får på fyrstjärniga hotell.

jag sitter och sprängs inuti på stolen som ger mig ränder på låren efteråt. jag vill berätta för dig men hjärtat stannar och åskan i magen gör så ont ont ont.

jag gick ut och ringde, fyra signaler sedan virvlade din röst runt min trumhinna som len honung.
som en överdos med heroin.