Jag önskar mig nya våriga satinlakan. Det ska gå i ljusa och pastelliga färger. Helst dekorerat med körsbärsblommor.

Det jag har nu är vitt med svarta avklädda kvistar. Det känns väldigt stumt. Sådär som vintern är.
Men det är väl vår snart.

dina morrhår rör sig när du sover

du ligger som ett plåster på mig bredvid mig när du sover. du rör dig i mörkret och jag ser hur du rör dig, du rör sig som ett snöskred över mig.
jag andas på snön som smälter och kondens på fönstret droppar i våra pannor. du sover och jag luktar på din axel.
att någon kan vara så fin när han sover, är helt obegripligt. men det är du. jag får andnöd.

du sover. jag väcker dig nu.

Bestämde mig för att sälja ett par skor på Tradera.
Ta gärna en liten titt, lägg bud om det är något du vill ha.



Klicka här.

Puss.

Börjar förstå hur det känns med nakna axlar, morrhår och kattpäls, att sitta på fönsterbläcket och titta på gråskalor som sträcker sig i oändligheter. Februari, alltså.

Jag gör mitt yttersta för att undvika hybris och speglar. Men det händer ändå att jag hittar mig själv på en toalett i en källare, blekare än mors lyckopiller.
Tre skott, två i magen, ett i hjärtat.

Stockholm håller tag i mig i skinnet med smutsiga naglar som ger mig infektion. Jag är fast.

It’s not a cigarette, it’s opium.

Tänkte bara berätta att det var under almarna jag blev kär i dig.
Det var på den tiden jag inte ville något annat än att bli missförstådd, då jag alltid bar med mig min svarta Moleskine. Gulnade sidor med utsmetat bläck, långa utlägg om hur din lugg såg ut just idag, om hur gärna jag bara ville luta mig fram och stryka den från dina lejonögon.

Vi drack bara rödvin.
Och av någon anledning så slutade varje kväll under almarna. Du i mitt knä och jag med din hatt snett på huvudet. Vi pratade om hur vi stod ut, vi stod ute, vi utstod. Vi var annorlunda, vi var underjorden och jag satt på vårgräset och visslade ut Lucky Strike rök.
We think the same things at the same time, du sjöng på Thom Yorke.

Men jag drack för mycket vin en kväll, minns du det? Och jag somnade under almarna och vaknade aldrig igen. Och varje vår sover jag under almarna och drömmer om kroppar som blöder rödvin och dig. För jag saknar dig, och jag saknar almarna.

"and if i sleep for a hundred nights i'll cover the walls of my room with posters of you maybe then can i remember what it was like to sleep with you"

Konsten att sova

Jag sover nästan aldrig. Jag är vaken många nätterna och pratar i telefon eller läser böcker.
När min farfar gick bort fick jag ta över hans gamla bibliotek och alla böcker. Högt tak med spruckna målningar och rullande stegar i bokhyllorna. Och böcker, böcker i oändliga mängder.

Klockan är kvart i tre på morgonen och jag sitter och luktar på damm och läder.
Jag hittar en bok som beskriver konsten att sova. Författaren har fokuserat på ögonblicket precis innan man faller in i sömnstadiet. Vissa säger att sömnen inträffar successivt men författaren påstår att den kommer som ett hammarslag i huvudet, men att hjärnan har en naturlig instinkt att förbereda oss för detta (sömnen), därför blir ögonblicket man somnar en minneslucka.
Författaren skriver att om kroppen inte hade förberett oss för detta hade det känts som gripas av andnöd.

Jag ringer min bästa vän Mitika. Hon är alltid vaken när jag är vaken, vi är rastlösa tillsammans.
Mitika pratar om en ny förälskelse och jag sitter tyst och lyssnar. Dricker Grappa.
När jag hör Mitika tystna för att dricka vin frågar jag henne hur det känns att vara förälskad.
”Det är som andnöd” svarar hon och jag säger Älskling, jag måste prova det, vi ses när vi båda sover.

Jag placerar två fingrar på halspulsådern och tycker, hårt, hårt, och hyperventilerar. Och somnar.

När jag var liten bodde jag i ett rum med vitt tak och svarta väggar och bakom tapeten fanns det jättemycket sågspån.

Bredvid min säng fanns en vindslucka som man låste med en T-formad nyckel. När jag stal nyckeln och kröp där fanns det ingenting jag var så rädd för som tåget. Inte ens glasfibret.
På nätterna kunde jag lägga min lilla handflata mot min svarta sågspånsvägg och känna hur det mullrade där inne. Nattåget, antagligen.

Inne i vindsluckan var väggarna klädda med svart sopsäcksplast. Inte ens mörkret det gav tunneln skrämde mig så mycket som tåget.

Är märkligt tom och luftig i magen.
Jag vet nog inte riktigt vad jag vill, det är fruktansvärt handikappande.

Jag tappar hår, jag skyller på stressen men jag tror inte egentligen det beror på det.

Jag hoppas jag inte vaknar hårlös imorgon. Jag hoppas jag inte vaknar imorgon. Jag hoppas jag somnar.

Att lögner inte uppskattas är inget ovanligt. Men när någon håller tillbaka på något och inte är fullkomligt rak mot mig får jag andnöd. Jag blir ett vrak.

Tvivel.
Jag sväljer en löddrig loska som, med visst besvär, kämpar sig förbi svalget, ned genom halsen.
Jag måste klippa naglarna, de växer inåt och det gör så satans ont att vakna på morgonen med märken på handflatorna.

"Vi föddes i en tid långt efter alla krig, utan något att slåss för."

Igår var kaotiskt och storartat. Jättemycket förvirring, pussar och rödvin. Som vanligt. Men det var något med kaffet. Eller mustaschen.

Jag är minst sagt spänd på att se bilderna.