les jours tristes

jag vet inte riktigt varför jag gråter idag men jag tror det är för att idag skiner sista sommarsolen och jag har sju månader framför mig av total jävla mörker, men solen skiner idag, och det är det som räknas.

ingenting känns speciellt fint eller vackert längre, allt har blivit så charmlöst.

och jag är trött på att känna igen mig i sorgliga texter.

plommonvin.

söndag eftermiddag (14:34).
jag sitter på en bänk gömd bakom en liten djungel av löv. jag hade plockat fram termosen och hällt upp dricka i muggen när du gick förbi, bort mot gungorna.

du gungar och jag dricker ur min termos. det är snart september och solen värmer knappt längre, asfalten är kall och insekterna har dött.
du tittar på mig när du tror att jag inte ser. men jag ser. jag ser dig hela tiden under mina sönderdruckna, sönderrökta ögonlock.

jag tittar upp mot sensommarsolen och blundar. bilder tecknar sig på ögonlocken, ditt hår svallande fram och tillbaka när du gungar, små vattendroppar i ögonbrynen när du kommer upp ur nydalasjön klockan kvart över två på natten.

jag öppnar ögonen och du sitter nu bredvid mig på bänken.
vinden blåser mellan oss.
”vad dricker du?”
jag tar ett djupt bloss och blåser ut röken mot det gulnade gräset.
”te”
du tittar upp från marken, på mig.
”det luktar inte som te”

ja. jag får lust att skrika, dra av allt mitt hår och slita ut varenda liten inälva i kroppen och riva sönder mina kläder och vråla ljudvågor som sätter luften i gung och regn faller på mina bröst.

och ja, jag får lust att riva ner vartenda papper på mina väggar, vika dem till pappersflygplan och kasta ut dem från fönstret. kasta ut allt som är mitt och bara börja om.

spotify spellista

trosor på glovet, lampor i taket. och någonstans där mellan är du & jag

ensamheten droppar i pannan, tickar sekundvis som alarm men jag kan inte trycka på snooze för jag kommer alltid minnas hur du brände ner hela min skog och tro att komma tillbaka som ingenting hade hänt skulle vara okej.
24,5 grader utomhus, 29 grader inomhus och 37 grader inuti mig. det blixtar utanför fönstret men åskar inuti mig, i magen och i bröstkorgen. man kan höra stygnen knacka i revbenen, hur sömmarna spricker.

man får akta sig för sådant, därför bär jag alltid runt på ett rese-sykitt som man får på fyrstjärniga hotell.

jag sitter och sprängs inuti på stolen som ger mig ränder på låren efteråt. jag vill berätta för dig men hjärtat stannar och åskan i magen gör så ont ont ont.

jag gick ut och ringde, fyra signaler sedan virvlade din röst runt min trumhinna som len honung.
som en överdos med heroin.

tänker på natten, vatten och guldfiskar. äpplen bredvid sängen och vattenpussar.
du rör dig i mig som fiskar och jag somnar aldrig, jag klär mig i ankellånga klänningar och sitter på klippstenar i mölle. klockan är kväll, snart natt men solen värmer fortfarande och vinet har inte tagit slut. vi har inte tagit slut.

(vi tar aldrig slut)

jag sitter i trädtoppar och bygger ett hem av björkblad kvistar. det är september, snart oktober och frosten äter upp mitt hem som faller sönder, kvist för kvist.

september, i’ll remember. a love once new has now grown old.

baby, i'm broke. i don't just mean money, my batteries are dead and my engine's stopped running.

saknar någon annan ikväll.

jag kan fortfarande inte somna, jag tittar på luften mellan ögonen och strömbrytaren. kläderna som ligger på golvet är alla för små och trånga, hånar mig tyst, skrattar åt mina fotrörelser i sängen som rastlöst springer över lakanet.
jag tänker på kvällste och honungskakor, norrlandsnätter, solen som aldrig går upp eller ner och lika eviga samtal.
jag tänker att jag skulle kunna ge mitt liv för få sova med dig inatt.




”i was dreaming of the past, and my heart was beating fast.
i began to lose control,
i began to lose control.

i didn’t mean to hurt you, i’m sorry that I mad you cry.
i didn’t want to hurt you.”

ramla på asfalt och skrapa upp knät, marken rullar under fötterna och jag går mitt på gatan med madeiravin i hjärtat isländska brev i innerfickan. "jag är liten och billig, som en dålig kopia på allt som är så mycket bättre. jag har inte råd med ert vin, jag räcker inte till för att bli älskad som ni."

och du kysste mig.

hiroshima dagar. något trycker mot kraniet, vi sväljer piller för att inte dö och dör ändå i förgiftade kroppar. frågan återkommer, du bara undrar. och jag ger inga svar. du undrar varför det är blod på mina trosor och jag svarar inte. jag tänker att du borde ha förstått det.

31 dagar.

hiroshima dagar.

det syns inte för mörkret men jag släpper taget om handflätan, somnar som ett pussel mot honom och du som en kattsvans runt hennes kropp. det känns tämligen infantilt men alla snedtrippar och spyor i nyponbuskar måste ju betyda något. som ett litet uppehåll. för vi är precis där vi vill vara nu. tidlöshet.

dagens bästa: musseltunga och jordnötstår.
dagens värsta: tunga, drypande opiummoln ovanför mitt huvud.

andetag som är tyngre
och starkare
än superman som
drar ner mig mot marken
med örat på asfalten

och tänderna hårt huggna i tungan
vad jag består av är bara ärrvävnad och skrapsår