Försöker planera mitt liv, min ekonomi, mina känslor. Det slutar med att huvudet blir katastrof och jag drömmer bara om gamla kärlekar, död och att jag alltid gråter i sängar.
Jag försöker styra upp mitt liv. Jag försöker styra mitt skepp i rätt riktning men det är fel på kompassen så jag åker alltid vilse och strandsätter mig på en ö och ser mitt drömlastade skepp gå i kvav.

"Silver och sand, silver och sand. Vi ses där ingen finns att stjäla våra drömmars land."

Två fingrar innanför troslinningen, jag tänker på din tunga som är så varm. Din rygg är brun, min hand ser så vit ut i jämförelse. Du svarar i mitt öra och jag blundar. Jag vågar aldrig riktigt öppna ögonen för tänk om du inte är där, tänk om detta inte är på riktigt, tänk om det tar slut. Tänk om.
Du säger att du tycker om mig väldigt mycket, att du tycker jag är det finaste du vet. Och så kramar du om mig lite hårdare och jag kan inte förstå du en människas kram kan reducera allt fult som heter tvivel och rädsla. Hur en liten kram kan ge en känsla av total jävla trygghet. Även om det bara är ett par minuter, jag kan leva på detta hela vintern tänker jag.

Jag öppnar ögonen och försöker somna om.

Tänker på er låt som blev vår låt och nu är din och hennes låt och orden som var dina&mina som var hennes och nu är någon annans.
Obetydligheten och så vidare.

Är ensam. Jag har valt att vara ensam, för första gången på länge länge länge. Och det känns som om det bästa valet på evigheter.

Jag tror bara på mig, dig och mig. Det är på riktigt.
Drömmen är över,
igår.
Jag var drömfångaren, men nu är jag pånyttfödd.
Jag var Mitika,
men nu är jag Linnéa.
Kära vänner, det är bara att gå vidare.
Drömmen är över.

Tänker att städar jag lägenheten så kanske allt blir bra, om jag bara öppnar fönsterna och vädrar ut lite. Om jag klipper håret, dricker ett glas vatten, lagar mat, pratar med någon om hjärtat. Om jag låtsas som att det inte är något och dricker öl på en trottoarkant med duvorna, om jag bara dansar eller sjunger. Då kanske det blir bra.

Kom aldrig tillräckligt nära.
Brände mig på din eld. Vi lekte ihop en sommar men när hösten kom var mina fingrar svarta av sot och brännmärken och vi drog oss tillbaka och plåstrade om händerna.
Jag kom aldrig tillräckligt nära.

Kliar på en sårskorpa, åker lokaltrafik, får migrän.

Tänker på människor. Tänker på att alla människor är idioter. Ytliga jävla idioter. Och jag räknar verkligen inte bort mig själv då.
Men får jag höra någon säga till någon annan en gång till hur snygg/fin de är kommer jag implodera av spyor och slita av mig vänsterarmen och slå idioten i huvudet med den.
Finns det verkligen inget bättre att säga om människor än om hur snygga, söta eller fina de är? Hur värdelösa är vi inte som personer då, när det bästa någon kan säga om oss är hur fina vi ser ut att vara.
Blommar är fina. Hav, gröna trädkronor. Men alltså hörni, vi måste verkligen sluta objektifiera människor, för visst, en del är snygga men måste vi verkligen konstatera det ungefär hela hela hela tiden.
Jag hör hellre att jag är bra på något än snygg, det håller i längden. Frågar du mig uppstår snygghet i skillz.

Höjer volymen, blundar. Åker lokaltrafik.

Åker samma tåg, kan vägarna numera. Känner igen husen, ljusen, gruset. Går över dina fotspår, följer din rygg. Sitter i tre timmar i soffan och tittar ut över Johanneshov och solen som går ned.
Lyssnar på Anna Järvinen, alltid Anna Järvinen när jag är här.

Kan du gå som han,
försök lyfta på din fot som han,
flyta utan flyt som han.
Kan du stoppa tid som han,
be mig komma dit som han.
Få allt att kännas fint som han.

Om du lyckas då kan det hända att jag stannar över dagen.
Och att jag följer med dig in till staden, åh, för att minnas varför allt tog fart och varför ingen sa att

snart är det över.

Nu kan man hitta mig på Tumblr också.
Tänkte bara säga det.

Jag känner en tjej. Hon heter Jeny. Hon är det finaste jag har sett och min bästa kompis. Jag vill alltid alltid alltid vara där Jeny är. Jeny får mig att alltid säga ja, inte nej.

Det här med att vara för feg för att låta sina drömmar gå i uppfyllelse. Jag suger mig fast hårt på trygghetens spene och livnär mig på trettiosju gradig bröstmjölk.
Gnäller när jag inte har det jag vill ha men börjar gny av ångest när jag får det.
Vill både ha tårtan och äta den.

jag skulle kunna säga att jag också vill bli kär, att jag vill lukta på en axel och nästan knäcka bröstkorgen för att det luktar så fint, att jag vill hålla någon i handen och hoppa jämfota över tågspår, ha någon att åka spårvagn med med (eller till), att ha någon att dela en flaska vin med (eftersom jag inte orkar allt själv), dela en cigarett med, värma mina fötter på.
men det vill jag inte.