Kärlek pt. 1

Vi drack vin på golvet, du sa att ingen tycker om dig och alla vill att du ska gå här ifrån.
Jag sa att jag vill ha dig här. Vi passar bra ihop, "We are underground". Du log, sen hånglade du upp mig.

På skolan, jag på stenmuren. Jag mötte aldrig dina ögon, vi sa inte ens hej. En liten nickning. Ibland.

Jag åkte buss till stan med en tetra rödvin i tygkassen. Vi satt ute i februarikvällen och delade vinet rätt ur tetran.
Jag frös nästan ihjäl så kallt det var. En halv tetra senare vågade jag prata med dig.

Dagen innan du skulle åka stod vi utanför 7eleven. Din hand innanför min jacka och min hand i ditt hår.
Bara två veckor, det går fort. Det går fort. Vi hånglade som om det inte fanns någon morgondag.
Du missade sju utav dina bussar, skrattade och sa okej, nu måste jag åka.
På vägen hem tänkte jag på alla som sett oss. Nu vet de att det är du och jag, "We don't care what they say about us".

Vi möttes igen på busshållplatsen, fortfarande vinter och du höll om mig jättehårt. I affären skulle vi köpa något att äta till filmen med stod och pussades i en halvtimme istället.
Jasså, detta är din nya fjälla säger din storebror. Jag är alldeles för tyst.

Jag satt på stenmuren på skolgården och pratade viktigheter över en, två cigaretter med en kompis. Du kom bakifrån, tog tag om mina axlar, drog ner mig i dina armar och brutalhånglade upp mig.

En tjej hade flirtat med dig varpå du artigt hade svarat att din fokus ligger hos henne, och nickat bort mot mig.
På väg hem från krogen:
Är vi ihop nu?
Ja, det är vi nog.

Utanför mitt sovrum töar det. Jag slår igång en Belle and Sebastian platta och vi spenderar dagen i sängen.
Vi dricker kaffe på morgonen och pussas över äggmackor.

Vi är nyduschade och fortfarande blöta i håret, jag sitter på sängkanten och tittar på dig.
Jag är kär i dig nu, sa du. Förlåt för att jag inte sagt det tidigare. Men jag är kär i dig.

Sammanbiten, bryter samman.

När frånvaron klingar behagligt i tystnaden, studsar från vägg till vägg. Luftrummet mellan mig och strömbrytaren darrar spastiskt.
Hon som får allt jag aldrig fick, jag viftar med en vit flagga i luften, kapitulerar. Känslan av att inte räcka till, misslyckas och se någon annan göra det.

Försover man sig en halvtimma får man se solen reflekteras mot höghusen, solkatt som springer längst fönsterna.

Luta sig över bordet och hångla över kaffekopparna med kallnat kaffe, somna i soffan mitt på dagen, spontanringa bara för att fråga hur din dag varit, smsen, söndagsöl och morgonrufs.
Denna staden fördärvar mig, alla små liv susar förbi och jag måste fortsätta leva. Sluta vakna upp i fosterställning med ett ölglas i famnen. Hjärtat går i kvav men jag tar fler simtag.

Din hud, din hud, din hud, din hud.
Mata inte flickan med blod.

Jag vill bo i din mungipa, på dina jordnötsformade läppar.
Jag vill vara björken utanför ditt fönster på Kungsholmen, titta på när du sover.
Jag vill vara den där läraren du var förälskad i på högstadiet, jag vill vara asfalten i dina gamla kvarter. Dina gitarrsträngar, ett knippe torkade blommor på väggen. Lukten på din kudde, sensommar vinden som drar genom gardinerna.

Under en vecka kan man:
- Gå längst Magasinsgatan och ramla in i honom
- Sitta en och en halv centimeter från honom på trappan och nästa dag andra sidan jorden
- Sakna
- Få hjärtat krossat

Känner mig gammal, tröttnat på saker andra i min ålder precis börjar upptäcka. Sommaren 2011 gick förbi alldeles för snabbt, jag säger till en vän att sommaren snart är slut, och jag har haltat fram i skuggor, på svartklubbar och golv. Druckit vin med hjärtat långt ner under jorden.
Tänker att man kanske ska fly landet. Kanske ska man spontanfly, säga upp jobbet, lägenheten och allt som heter vardag och köpa en enkelbiljett till ett land jag inte kan språket.

Ska börja lära mig hålla käften.

Försöker planera mitt liv, min ekonomi, mina känslor. Det slutar med att huvudet blir katastrof och jag drömmer bara om gamla kärlekar, död och att jag alltid gråter i sängar.
Jag försöker styra upp mitt liv. Jag försöker styra mitt skepp i rätt riktning men det är fel på kompassen så jag åker alltid vilse och strandsätter mig på en ö och ser mitt drömlastade skepp gå i kvav.

"Silver och sand, silver och sand. Vi ses där ingen finns att stjäla våra drömmars land."

Två fingrar innanför troslinningen, jag tänker på din tunga som är så varm. Din rygg är brun, min hand ser så vit ut i jämförelse. Du svarar i mitt öra och jag blundar. Jag vågar aldrig riktigt öppna ögonen för tänk om du inte är där, tänk om detta inte är på riktigt, tänk om det tar slut. Tänk om.
Du säger att du tycker om mig väldigt mycket, att du tycker jag är det finaste du vet. Och så kramar du om mig lite hårdare och jag kan inte förstå du en människas kram kan reducera allt fult som heter tvivel och rädsla. Hur en liten kram kan ge en känsla av total jävla trygghet. Även om det bara är ett par minuter, jag kan leva på detta hela vintern tänker jag.

Jag öppnar ögonen och försöker somna om.

Tänker på er låt som blev vår låt och nu är din och hennes låt och orden som var dina&mina som var hennes och nu är någon annans.
Obetydligheten och så vidare.