i knew it from the start: this friend of mine would fall apart.

Slutet av veckan sätter sig alltmer ofta som en klump i halsen som är så fruktansvärt svår att svälja.
Jag lyssnar på musik istället för att lyssna på mina tankar men det är hopplöst. Röda varningsljus blinkar och jag skriker "nej, för helvete, släpp mig. jag vill inte"
Jag lyssnar fan hellre till någon sjunga om ensamhet och död.

Varför tar veckoslut så hårt på mig?