Dödslängtan, hemlängtan.

Ordförande i Ensamma hjärtan klubb och ju fler katter man skaffar ju ensammare är man, det vet ju alla. Det är vårt motto.
Du skall aldrig knulla bort ensamhet.
Du skall aldrig hava andra katter vid sidan mig.
Det är våra budord, våra lagar.
Du skall aldrig förbli ensam om du förhåller dig till dessa lagar.

Ensamhet är en sjukdom som går att bota.
Köp ditt Aldrig-mer-ensamt-hjärta piller på närmsta ICA. Du märker resultat redan samma dag som intag av medicinen.

Vi kallar varann vänner, men det är vi väl inte egentligen. Vi är mindre än det. Knappt ens bekanta.
Jag tar tillbaks allt jag gav dig utav mig. Jag behöver det mer än dig nu.

On dort mieux quand il pleut

Är du lycklig nu?

Arton är bara en enda stor besvikelse.
Soffsittning och väskvaktning. Det är inte alls som på bilderna.
Ölen är inte lika billig, musiken är inte lika bra, kyssarna smakar sämre.
Jag har inget tak över huvudet bara regndroppar över håret som får det att likna ett hårnät.

I've come to wish you an unhappy birthday

Något hårt har fastnat i mitt bröst. Det känns som om någon har tryckt in en kvist i min bröstkorg.

Om jag fick välja skulle jag somna någon timme efter midnatt med kallt vatten och rena prassliga lakan. Kanske med någon som berättar sagor för mig.
Och när jag vaknar vill jag äta perfekt kokade ägg i sängen och titta ut på snart klockan tio solen. Kanske äta en liten bit pannkakstårta.

Istället; vrider mig i någon timme efter midnatt i en varm och skrynklig säng. Konstgjord väckning beställd klockan 05:30. En knapp halvtimma för hemma och sedan religion i skolan.

Livet hatar mig.

Och jo, jag fyller ju år imorgon.

Det sorgligaste av allt är nog att komma hem efter en hel dag och inse när katten rusar fram mot mig och stryker sig mot mina ben; detta är den första fysiska kontakten jag har fått idag.

Längtan destillerar i min kropp och jag vaknar varje morgon klockan 06:00 och ser mina andetag, min längtan, fastklistrad på fönstret i form av kondensdroppar.
På nätterna ligger jag på rygg och tittar på taket. Jag låtsas att jag är ett skepp. Ett stort skepp som dånar ensam över ett sovande hav. Skeppet, eller jag, rasar framåt, jag längtar efter en hamn. Jag dånar.

Åksjuka

260 km/h och ökar. Gatorna är mörka och tomma och ljudlös kastar sig bilen fram över gatorna. Asfalten är blöt, det smaskar under däcken på bilen. Gatorna är för visso tomma men någon kan överraska när som helst, var som helst. Gatulamporna kastar distribuerat ljus på mitt ansikte. Tanken på hur snabbt jag rör mig genom staden och på hur snabbt allt kan vara över (det tar bara en sekund att dö); en slags frihet.

En flygkrasch spräcker en mödomshinna och en tågräls knäcker en bröstkorg.

I'm going in for the kill

Idag fick jag höra av min syster att hennes pojkvän hade sagt att han tänkte på mig när han hörde "In for the kill" för att han tyckte jag påminde om Elly Jackson.
Det var det finaste jag har fått höra på ett tag och jag kommer kunna leva på den komplimangen rätt länge. Det tror jag.

Hur många koppar te du än dricker kommer du alltid känna en vänsterprasslande ensamhet i ett hotellrum för två; ensam.
Inget teblad i världen kan lösa upp dessa känsloknutar eller någonsin ändra på det faktum du försöker fly från men det står klart, det står i taket ovanför sängen och på glasrutan när du tittar ut genom fönstret; jag är ensam.

Hur många post it-lappar du än klistrar fast på väggarna med små fina ord och hur många pressade blommor och löv du än hittar mellan sidorna i böcker i bokhyllan vet du att det är sant.

Men du ljuger.

Veckan hittills har varit tusentals nålar i ryggen, i magen och i bröstet.
Och det är bara torsdag.
Jag undrar hur länge till jag klarar av att sitta på morgontåget tjugo över sju och blinka bort tårar.
Jag tänker att jag är slut, att min depå är slut. Det ger mig en onormal känsla av frihet.
Jag tror inte det är helt okej.

Det värsta är inte att du beter sig så oerhört självcentrerat eller att du är en opålitlig person som sviker, sårar och krossar hjärtan.
Nej, det är inte det.
Det är att jag innerst inne förstår att jag har samma blod som du under mitt skinn, jag är du. Och jag börjar bara bli mer och mer övertygad om att denna profetia inte går att kämpa mot.
Ska jag bara kapitulera och se på när jag formas till dig?

Jag är mållös.

Känner mig naiv när jag kommer på mig själv med att tänka att det var lättare att hantera smärta förr i tiden. Tänker att allt man behövde göra var att skriva en gråtmild soullåt och sedan gråta ut texten i mikrofonen och sen var det liksom över.

Sleepless

"As you lie before me now, like a shadow
on a pea green sea
Never thought that I could find you so hollow
laying into me"