Tetristears

Spenderar sönderstressade novemberdagar i dagdrömmar, det blir ett slags sätt att komma bort när det inte går att försvinna fysiskt.
Ibland rymmer jag i mitt huvud och går vilse. Knäskålarna skallrar mot varann och jag står böjd i en skog av minnen och ropar "Hjälp mig då, snälla, kan inte någon bara hjälpa mig!"
Jag hittar alltid ut själv till sist. På något vis.