Att skänka delar av sig själv och inte få gensvar kan vara något av det som tär mest på en människa. Att känna hur man förlorar sig själv bit för bit.

Samma sekund som jag inser att jag avundas någon för deras liv och vill ingenting annat i hela världen än bara avsluta det jag lever nu och överta deras, då inser jag vilken usel människa jag verkligen är.
Och att inse det, det är nog det som är värst. Värre än jag är beredd att ge upp allt bara för att mitt liv är och kommer med all säkerhet aldrig bli så lyckat.

Avund är en tung börda som aldrig sover, som Weeping Willows sjöng.

När sömnlösheten översvämmar och dominerar varje natt och allt jag tänker är hur ihålig du känns när du sover bredvid mig.

Tyngden i bröstet när jag för en stund trodde att jag hade begått mitt livs största misstag, när kroppen kapitulerar och jag gör inte ens motstånd. Jag somnar.



Jag minns hur ont det gör med små, små nospussar på nackhåren.

Spenderar sönderstressade novemberdagar i dagdrömmar, det blir ett slags sätt att komma bort när det inte går att försvinna fysiskt.
Ibland rymmer jag i mitt huvud och går vilse. Knäskålarna skallrar mot varann och jag står böjd i en skog av minnen och ropar "Hjälp mig då, snälla, kan inte någon bara hjälpa mig!"
Jag hittar alltid ut själv till sist. På något vis.

Det är inte stress, det kallas skräck.
Jag är skräckslagen. Det har slagit mig nu.

Jag vill kräkas. Inte kräkas upp maten jag äter, jag vill kräkas känslorna som äter upp mig.

Hur alla små grejer plötsligt blir avgörande och hur telefonsignalen rycker i musklerna och skickar elektriska stötar till hjärtat. Jag måste hålla för öronen.
Det gör mig livrädd.

Ljusterapi

Vart tog solen vägen? Det sa november och plötsligt var den helt väck. Vissa dagar är som mest lite ljusgrått ute. Och när man vänder ryggen till fönstret i tjugo minuter och tittar igen ser jag bara en stor svart ruta i min vägg.

Lyssna på Goldfrapp och svensk november känns lite enklare:

Svårmod (pt. 1)

Jag föddes i en värld som heter Ingenting. Om världen heter Ingenting eller är ingenting, det är jag inte säker på. Men jag kallar den Ingenting.
När jag växte upp brukade jag åka till min kompis som bodde i en by nära mig, en by som hette Oro.
Vi brukade leka med döda djur på bakgården och lyssna på LP-skivor i min kompis källare.
Alltid när jag kom hem från min kompis kändes det som att jag hade glömt något där, eller som att min kompis hade stulit någonting från mig.

När jag blev stor lärde jag mig att leva utan det min kompis stal från mig och flyttade till en stad som hette Svårmod. Jag levde på rödbetor och ris i min lilla källarvåning.
Jag satt alltid ensam på kvällarna och lyssnade på samma låtar jag och min kompis lyssnade på i källaren.
Jag satt alltid bredvid min kobra och väntade. Jag väntade på att den skulle ringa och att något skulle hända. Vad som helst.
Nätterna blev längre och saknaden efter något jag aldrig hade ägt växte. Till sist fick jag inte plats i min pyttelilla källarvåning längre.

Eftersom jag var arbetslös levde jag på stulna pengar.
Jag blev en skicklig ficktjuv och lärde mig styra mina fingrar försiktigt som känselspröt.
Varje onsdag gick jag till noggrant handplockade ställen i Svårmod som jag visste kryllade av rika gamla tanter som oförsiktigt slängde med handväskor hit och dit.
Alla andra dagar i veckan satt jag bredvid min orangea kobra och väntade.

Jag höll ingen räkning på tiden men en dag märkte jag plötsligt att jag började försvinna. Inte fysiskt. Jag var fortfarande synlig, i den benämningen men den jag var när jag lekte med döda djur på bakgården fanns inte kvar.
Det fanns ingen kvar alls.
Allt som heter personlighet var fullkomligt utrotat ur min kropp.
Alla känslor var raderade och kvar fanns bara sot och ett litet hål i bröstet som tidigare var fullt utav, vad jag tror var, ensamhet.
En hyfsad jämförelse är en pepparkaksform, fast jag hade ätit upp all pepparkaksdeg.

Definierbara ögonblick:

När jag vaknade innan dig och gick förbi din sovrumsdörr som stod på glänt och såg dig ligga i sängen med täcket neddraget en bit så att axlarna syntes.
Dina axlar såg så bruna ut och jag blev mjuk i varenda led i hela kroppen.

Vissa dagar är jag trött på sådant som är fint. Då söker jag mig till vulgära texter och bilder. Bisarra situationer och saker som anses vara fult och äckligt.
Det drar ned mig på jorden och samtidigt får mig att känna mig verklig. Som om jag finns på riktigt.
Fult är det nya fint.

I slutet på oktober och början på november tror jag att jag somnade och gick i baklås i ett slags drömstadie.
Vad kunde jag göra? Jag vet inte. Så jag reste mig och spatserade i Stockholm och Umeå likt en vålnad. Jag slutade äta och slutade känna, förutom ibland när den riktiga flickans sömn tunnades ut och jag blev synbar på ytan.
Jag vaknade igår när jag fick en kniv i ryggen och du fick min rygg på kniven.
Men jag vaknade, i alla fall. Det är väl det som räknas.



(Bilden tillhör Alison Scarpulla)

Smuts under naglarna, jag vill skriva ingående om vulgära människokroppar och kroppsvätskor. Och långa utlägg om blod, död och om sådant som växer till liv i en död människokropp.

Smuts under naglarna och jag vill bara skriva om hur mycket jag förbannar november just nu och hur min intuition förvarnar mig på alla vis om att det kommer bli en mycket kall, ensam månad.
Och helst av allt vill jag bara ringa en kompis som skyndar sig över med en termos med te. Och sen vill jag bara sova, helst tills våren.

Hälsade på min syster i hennes nya lägenhet idag. Ungefär om åtta månader hoppas jag gör samma sak. Flyttlådor och tebjudningar i en värmeljus dunkel belyst lägenhet. Och lådvin. Boktravar som nattduksbord.
Det är någon slags charm i det. Att vakna lite för tidigt på en madrass på golvet och känna solen sticka i ögonen genom fönster som varken har gardin eller persienn.

Jag är flyttbenägen.