Under denna veckan har det väckts starka begär hos mig, så starka jag aldrig skulle jag kunde ha, och jag förvånar mig själv.
Sällskap, jag fryser och behöver något att luta mig mot.
Är det inte märkligt att man ibland känner sig mer ensam i en soffa med folk, prat och skratt än i ett ensamt rum där man bara har sig själv? Det är väl den där hårfina gränsen mellan "alone" och "lonely".
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar