Roadkill

Jag pratar alltid om fantomkänsla men nu vet jag hur det känns när den översvämmar kroppen, jag vet nu hur det är att finnas men vara förlorad.
Jag trodde först att det bara var mitt ben som sov.

"Tänk på någon färg, vilken är din favorit?"
"Orange"

Du, jag och döden. Asfalten bet tag i mig, drog, slet.
Jag kapitulerar; jag lägger mig här. Låtsas att jag är ett påkört djur.

"Din katt, då? Hur är hon?"
"Som mig. Vi är rätt lika"

Försök inte rädda mitt liv, snälla ni, det är ingen idé. Sjön är precis där. Låt mig bara falla, sjunka. Komma hem.

Jag hör inte hemma här, jag vill tillbaka till den varma och gula staden som vi drömde om. Där jag aldrig sov, åt eller andades. Dina armar och ditt bröst.

Jag försöker resa mig men gatulampan pressar ned mig, tillbaka till jorden.

"På vad sätt lika?"
"Båda är självcentrerade"

Bara en liten, liten stund till. Snart snart. Jag ligger kvar här.
"Aldrig har lite blod gjort mig såhär lycklig, aldrig."

Jag hann aldrig höra vad du svarade.

This bird has flown

Jag trodde inte det fanns något på hela jorden som gjort så ont som att älska någon som inte finns.
Jag hade fel.
Tji fick jag, det gjorde mer ont att älska någon som inte kunde älska tillbaka.

Känslan av att vara tillbaka hemma har inte känts såhär bra på länge.

Jag tror jag ska stänga av ljudet på mobilen, ligga i sängen och glo halvhjärtat på TV, kanske bläddra lite genom gamla anteckningar och låtsas vara nostalgisk, låtsas få ont och låtsas minnas (som jag brukar göra).

Mitt minne är kanske inte så bra trots allt.
Eller så minns jag bara det jag vill minnas.

Kanske så tar jag och läser en bok (som jag ändå kommer lägga av på magen och titta upp i taket och tänka på annat för det flänger runt en miljon tankar i huvudet ändå).

Nej, nu väntar Mästaren och Margarita.

"I’m standing on the stage of fear and self-doubt.
It’s a hollow play, but they’ll clap anyway"

Ikväll blir det nog lite mer Arcade Fire. Eller, ja, ganska mycket mer.

Inflyttningsfest

Jag vill inte tillbaks, nej, jag vill inte det.

Vill inte vara onykter i en annan värld och sätta eld på napalmet. Jag vill inte gråta i dina öppna sår och förgifta kroppen med tjära och sprit i synk med dig. Jag vill inte.
Alla gånger detta förrädiska hopp har dunstat från min kropp och jag, ryggradlös, ligger i utkanten av cirkeln och hulkar och spyr neon.
Jag hör min kompis ligga med någon, någon gråter och flera kraxar med i låtar; ingen hör mig.

Jag vill inte att den enda som hör mig ska vara i en annan värld som är finare, så himla mycket finare, än min.

Cut out all the ropes and let me fall

Vi tror på kärlek,
den fastnar bara inte på våra teflonhjärtan


Jag gillar ditt huvud så mycket
men jag vill inte göra inbrott i dig,
jag är bara nyfiken
För när du ligger på mattan, blundar låter Damien glida in i öronen
kan jag inte för världen föreställa mig vad som sjunger där,
i ditt huvud
Du pratar bara om mongoliska stjärnor

Jag vinglar till på barstolen och känner mig med ens klumpig och otaktisk
Jag ramlar och du fångar mig innan jag faller

Det är okej

Jag har en förmåga att pricka in mina dagar i Stockholm de varmaste dagarna.

Såg operan Orfeus och Eurydike på Ulriksdals Slottsteater idag. Den var hemskt fin.
Imorgon tror jag att jag far ut på Djurgårn för fika. Tror jag.

Nu sitter jag på en barstol i Hammarbyhöjden och lyssnar på musik med T.

Vad är du i jämförelse med dig?
Ingenting, ingen, ingen, ingen, ingen.

Jag är något, någon. En pilot, en poet.
Ingen, ingen, ingen.

Pioner slår ut i magen på mig, det kittlas.

"Vi skulle aldrig ha mötts när vi fötts på så olika delar av världen, men en fjäril flyger mellan oss ibland.
Vi kallar den lycka, den är svår att fånga, den vill slita och rycka, som vilken lycka som helst, vilken fjäril som helst. Men ändå, vi ses igen vid två."





Är i Stockholm nu. Den kungliga hufvudstaden.

alla pojkar jagade ditt jordgubbsröda hår
jag tittade på
du kastade dina fräknar över skolgården
"gud vad smal du är, du är så liten; vad söt du är"

vi kallade varann bästisar
men ingen förstod
särskilt inte du
varför vi egentligen hängde ihop

jag har aldrig
hatat dig mer än då

* *

"vem fan är du?"

jag visste inte
men en sak visste jag

vem jag var för dig

* *

jag ramlade på skolgården
skrapade upp knäet
en vithaj vädrar blod från en kilometers avstånd
jag blev lemlästad i ringen av människor
och jag blundade

öppnade ögonen
och mötte dina

* *

din hud på halsen var så mjuk
så lätt att tränga genom
med tänderna

ditt blod smakade sött

jag rörde dig aldrig igen

* *

en dag var du bara där
spelade dragspel innanför mina trosor

kungsholmen hade aldrig varit så vackert
träden var så höga

jag ville du skulle se mig hoppa
och falla

Som Salubrin svider i ett sönderkliat myggbett gör det ont i hela kroppen när jag blir påmind om att jag missade Depeche Modes spelning på Arvikafestivalen igår.
Och ondare gjorde det bara när Mli var så vänlig att livestreama lite av dem åt mig igår, fastän jag sprängdes lite av lycka.

Ni som var och såg dem, hur var det? Vad hade Dave på sig? Förklara, berätta! Hur luktade det, svett, blod och metall?