747

Ibland trivs jag bättre i himlen. Ibland är det så himla mycket bättre i luften.
Lättare att andas ut.

Det finns ingen ordning i mitt huvud. Det känns lite som att jag har packat ned hela 2009 i en lite för liten väska och när jag just skulle trycka ned det sista lilla räckte väskan inte till och kräktes upp hela året igen, över hela mig. Och det är så mycket. Jag orkar inte vika ihop allt igen och skaffa flera väskor.
Men jag ska göra det, snart. Måste bara vila ögonen lite först.

Joyeux noël,

eller god jävla jul, som man säger i Sverige.

Detta om rotlöshet

Har blivit mer övertygad om att detta inte är en högtid som passar mig. Alla slaktade djur, allt glitter, glättiga sånger och detta ofrivilliga krav att vara glad 24/7 i en månad.
Jag vill kunna vara ledsen, arg, irriterad eller vad jag vill utan att jag ska bli suckad åt. Jag känner mig fruktansvärt instängd och tvingad, det är outhärdligt.

Och detta om rotlöshet. Det gör inte saken bättre. Inte ett dugg, faktiskt.

Det finns ingen längtan till den gamla goda tiden, bara beundran över allt vi har tagit oss genom.
Renässans, humbug! Man visste inte bättre då. Det var fan inte bättre förr.

Luktminne. Jag vill inte minnas.

Känselspröt, i nacken och på näsryggen.

Sover sämre på nätterna, är mycket sällan riktigt utvilad. Känner mig som katt på en tunn liten spindeltråd och inser efter halva biten att tråden kommer troligtvis gå sönder och det är för sent för att vända tillbaks nu.

Lealös, redlös.

"Hon stannar gärna i några dar men när du vill hålla henne kvar blir hennes ögon iskalla och du blir bitter som galla."

Korp

1.
I skinnet på din överarm, under mina fingrar.
I sängen under lakan, på fotografin.
I min dator, på min näthinna.

2.
I myter, i sanden och vinden. I skinnet på människohjärtan, i minnet.

3.
Telefonledningarna på perrongen, rör aldrig två ledningar samtidigt.
Vi dör aldrig i olyckor, vi dunkar huvuden mot glas. Vi självdör.

4.
Hela landet, hela världen. Slå den, döda den!
Döda den så att jag får leva.

5.
Du är inte så fin egentligen, och du sjunger uselt. Men det är något med dig. Något jag vill bevara för alltid.

6.
Jag lärde mig utav dig att aldrig mer lita på någon människa. Jag lärde mig att flyga, jag lärde mig att fly.

7.
Man kan inte hångla med en näbb. Jag får helt enkelt berätta för dig hur mycket jag tycker om dig.

8.
Magisk. Men egentligen bara a-lagarnas enda lojala vänner på bänken.
Fast vi vill egentligen bara ha ditt korvbröd.

9.
Sagor för rädda barn som inte kan sova. Och aldrig mer kommer kunna.

10.
Skrik. Döden kommer, budbäraren av död. Akta er. Skrik.

11.
Dödens budbärare hittades död på tågrälsen. Huvudet avskiljt från kroppen. Ett uppenbart självmord. Är vi odödliga nu?

12.
Havsvatten och klippor. Vi gråter ut ord bara de visaste på jorden förstår.

13.
Godnatt solen. Jag väcker dig imorgon.

Hon var aldrig nöjd med det hon hade.
Med tåspetsarna på trädäckets yttre kant tittar hon ut över det mörka havet som egentligen var en helt vanlig gräsmatta. Men för henne var det intet.
Ett steg ut, om hon ville. Men hon står kvar.
Det är inte slut ännu, hon bestämmer när det tar slut.
Mörker betyder inte att något tar slut, men alla är lurade att tro så, att när man släcker lampan på kvällen när man ska sova, då tar dygnet slut.
Hon sover bara på dagarna.
På nätterna står hon på trädäcket och blickar ut över sitt rike, det enda hon inte har spelat bort på sina sista pengar. Det enda hon har kvar.
Hon är sitt lejon på sin lejonklippa.
Men hon sköt inte ut bröstet eller höll stolt upp hakan i mörkret.
Hon står på sin lejonklippa med böjda ryggkotor som knäpper misstänksamt i varje rörelse.
Blicken fäst på gräsmattan, intet.
Hon står där hon står. Med snö på toppen på bergskedjan. Orörlig, såklart.

Alla gånger man försöker älska någon och misslyckas. Alla gånger man försökt undvika älska någon och misslyckas. Alla dessa misslyckanden.

Jag känner mig fruktansvärt belåten med att jag fick igång kaminen med en lagom eld. Graderna stiger från ingenting alls till varmt.

Lyssnar på Beach boys. Det är snart jul och musiken skär sig jättemycket till årstiden. Men jag har dragit ner alla persienner och det är varmt nu. Och ljust, jag har tänt alla lampor.
Mera ljus!

Jag tror det är självinsikten som sliter mest.
Varför måste jag veta vem jag är, räcker det inte att människorna omkring mig gör det? Vem jag är är ju ändå inte viktigt.

Om jag sitter kvar mycket längre på bänkarna i denna staden och fortsätter gräva min grav med fötterna i sanden
- då vet jag faktiskt inte vad jag tar mig till.

Jag behöver något nytt.