les jours tristes

jag vet inte riktigt varför jag gråter idag men jag tror det är för att idag skiner sista sommarsolen och jag har sju månader framför mig av total jävla mörker, men solen skiner idag, och det är det som räknas.

ingenting känns speciellt fint eller vackert längre, allt har blivit så charmlöst.

och jag är trött på att känna igen mig i sorgliga texter.

plommonvin.

söndag eftermiddag (14:34).
jag sitter på en bänk gömd bakom en liten djungel av löv. jag hade plockat fram termosen och hällt upp dricka i muggen när du gick förbi, bort mot gungorna.

du gungar och jag dricker ur min termos. det är snart september och solen värmer knappt längre, asfalten är kall och insekterna har dött.
du tittar på mig när du tror att jag inte ser. men jag ser. jag ser dig hela tiden under mina sönderdruckna, sönderrökta ögonlock.

jag tittar upp mot sensommarsolen och blundar. bilder tecknar sig på ögonlocken, ditt hår svallande fram och tillbaka när du gungar, små vattendroppar i ögonbrynen när du kommer upp ur nydalasjön klockan kvart över två på natten.

jag öppnar ögonen och du sitter nu bredvid mig på bänken.
vinden blåser mellan oss.
”vad dricker du?”
jag tar ett djupt bloss och blåser ut röken mot det gulnade gräset.
”te”
du tittar upp från marken, på mig.
”det luktar inte som te”