Jag skriver ett sms till en kompis i en annan stad.

Jag önskar verkligen verkligen verkligen att jag kunde vara hos dig just precis nu. Så att jag kunde lägga mig ner i din säng och gråta och berätta hur mycket jag hatar mitt liv, hur allt bara går åt helvete och hur jävla sargad jag känner mig. Jag skulle berätta hur mycket jag bara vill säga upp mig från jobbet och allt ansvar och om jag inte blir lycklig snart flyttar jag ut och lever med djuren eller lägger mig framför ett tåg.
Och du stryker bort några tårar från mitt ansikte, håller mitt huvud i dina händer och säger att ja, livet suger ibland men så är det bara, och det kommer alltid att kännas så från och till. Men en dag kommer du vakna och inse att du inte alls står vid balkongräcket när livet slår knut på sig själv och allt går åt helvete. Det blir bättre, jag lovar. Jag lovar dig.
När jag har slutat hulka berättar du om varför allt är skit och jag ligger bredvid och lyssnar så som bara jag kan. Sen när det är morgon äter vi frukost i sängen, fnissar över gröten och du säger att allt inte är skit när du är här.
Efteråt går vi en lång promenad och stannar vid bildäcksgungorna i parken och gungar.

Och när jag går över regnblöt kullersten i hemstaden hör jag folk prata med samma gamla dialekt. Jag ser gamla klasskamrater men jag drar upp kapuschongen och går snabbt förbi. Klockan är kvart i två på natten och alla är berusade och jag hör dunka dunka och skratt överallt.
Jag går på en stadsbuss och sätter mig någonstans i mitten och gråter. Någon fyllebult sätter sig bredvid och frågar hur det egentligen står till. Det svider till i ögonen av hans spritandedräkt.

Jag förklarar att det enda jag hade som gjorde det värt att ens gå upp när klockan ringde på morgonen har jag slarvat bort, jag har levt i ett jävla luftslott, gått in i en jobbkoma och stängt av allt fint som heter känslor och bara hört lönen rassla till på kontot varje månad. Men så en dag kom det en pojke som vände upp&ner på allt, vintern märktes knappt. Vi hånglade i köket, åt popcorn, sov på en madrass på golvet och höll händer på vägen hem när jag sov på hans axel. Men så en dag helt plötsligt slutar han svara och åker andra sidan landet. Jag ligger kvar hemma i feberyrsel och gråter och kollar på filmer som påminner mig om honom och svär och slår med knuten näve i kudden FAN FAN FAN.

Jag blir avbruten av busschauffören som lägger en hand på mig axel och säger att vi är vid ändhållplatsen. Bussen är tom och jag får gå ensam hem.

Absolutely Cuckoo

Don't fall in love with me yet we've only recently met.
True I'm in love with you, but you might decide I'm a nut.
Give me a week or two to go absolutely cuckoo.
Then, when you see your error then you can flee in terror, like everybody else does.
I only tell you this because I'm easy to get rid of but not if you fall in love.
Know now that I'm on the make and if you make a mistake my heart will certainly break.
I'll have to jump in a lake, and all my friends will blame you, there's no telling what they'll do.
It's only fair to tell you I'm absolutely cuckoo.

Och plötsligt en dag vaknar du upp med hans nos i ditt nackhår och hans händer på dina höftben och tänker Just precis såhär hade jag kunnat ligga i resten av mitt liv, det spelar ingen roll om det är vinter utanför och västkusten är blåsigare än någonsin och regnet slår mot rutorna. Det är sommar i mig.
Dina vänner säger att när ni är tillsammans slutar han inte titta på dig, han ser så kär ut.

Kärlek pt. 1

Vi drack vin på golvet, du sa att ingen tycker om dig och alla vill att du ska gå här ifrån.
Jag sa att jag vill ha dig här. Vi passar bra ihop, "We are underground". Du log, sen hånglade du upp mig.

På skolan, jag på stenmuren. Jag mötte aldrig dina ögon, vi sa inte ens hej. En liten nickning. Ibland.

Jag åkte buss till stan med en tetra rödvin i tygkassen. Vi satt ute i februarikvällen och delade vinet rätt ur tetran.
Jag frös nästan ihjäl så kallt det var. En halv tetra senare vågade jag prata med dig.

Dagen innan du skulle åka stod vi utanför 7eleven. Din hand innanför min jacka och min hand i ditt hår.
Bara två veckor, det går fort. Det går fort. Vi hånglade som om det inte fanns någon morgondag.
Du missade sju utav dina bussar, skrattade och sa okej, nu måste jag åka.
På vägen hem tänkte jag på alla som sett oss. Nu vet de att det är du och jag, "We don't care what they say about us".

Vi möttes igen på busshållplatsen, fortfarande vinter och du höll om mig jättehårt. I affären skulle vi köpa något att äta till filmen med stod och pussades i en halvtimme istället.
Jasså, detta är din nya fjälla säger din storebror. Jag är alldeles för tyst.

Jag satt på stenmuren på skolgården och pratade viktigheter över en, två cigaretter med en kompis. Du kom bakifrån, tog tag om mina axlar, drog ner mig i dina armar och brutalhånglade upp mig.

En tjej hade flirtat med dig varpå du artigt hade svarat att din fokus ligger hos henne, och nickat bort mot mig.
På väg hem från krogen:
Är vi ihop nu?
Ja, det är vi nog.

Utanför mitt sovrum töar det. Jag slår igång en Belle and Sebastian platta och vi spenderar dagen i sängen.
Vi dricker kaffe på morgonen och pussas över äggmackor.

Vi är nyduschade och fortfarande blöta i håret, jag sitter på sängkanten och tittar på dig.
Jag är kär i dig nu, sa du. Förlåt för att jag inte sagt det tidigare. Men jag är kär i dig.

Sammanbiten, bryter samman.

När frånvaron klingar behagligt i tystnaden, studsar från vägg till vägg. Luftrummet mellan mig och strömbrytaren darrar spastiskt.
Hon som får allt jag aldrig fick, jag viftar med en vit flagga i luften, kapitulerar. Känslan av att inte räcka till, misslyckas och se någon annan göra det.

Försover man sig en halvtimma får man se solen reflekteras mot höghusen, solkatt som springer längst fönsterna.

Luta sig över bordet och hångla över kaffekopparna med kallnat kaffe, somna i soffan mitt på dagen, spontanringa bara för att fråga hur din dag varit, smsen, söndagsöl och morgonrufs.
Denna staden fördärvar mig, alla små liv susar förbi och jag måste fortsätta leva. Sluta vakna upp i fosterställning med ett ölglas i famnen. Hjärtat går i kvav men jag tar fler simtag.

Din hud, din hud, din hud, din hud.
Mata inte flickan med blod.

Jag vill bo i din mungipa, på dina jordnötsformade läppar.
Jag vill vara björken utanför ditt fönster på Kungsholmen, titta på när du sover.
Jag vill vara den där läraren du var förälskad i på högstadiet, jag vill vara asfalten i dina gamla kvarter. Dina gitarrsträngar, ett knippe torkade blommor på väggen. Lukten på din kudde, sensommar vinden som drar genom gardinerna.

Under en vecka kan man:
- Gå längst Magasinsgatan och ramla in i honom
- Sitta en och en halv centimeter från honom på trappan och nästa dag andra sidan jorden
- Sakna
- Få hjärtat krossat

Känner mig gammal, tröttnat på saker andra i min ålder precis börjar upptäcka. Sommaren 2011 gick förbi alldeles för snabbt, jag säger till en vän att sommaren snart är slut, och jag har haltat fram i skuggor, på svartklubbar och golv. Druckit vin med hjärtat långt ner under jorden.
Tänker att man kanske ska fly landet. Kanske ska man spontanfly, säga upp jobbet, lägenheten och allt som heter vardag och köpa en enkelbiljett till ett land jag inte kan språket.

Ska börja lära mig hålla käften.

Försöker planera mitt liv, min ekonomi, mina känslor. Det slutar med att huvudet blir katastrof och jag drömmer bara om gamla kärlekar, död och att jag alltid gråter i sängar.
Jag försöker styra upp mitt liv. Jag försöker styra mitt skepp i rätt riktning men det är fel på kompassen så jag åker alltid vilse och strandsätter mig på en ö och ser mitt drömlastade skepp gå i kvav.

"Silver och sand, silver och sand. Vi ses där ingen finns att stjäla våra drömmars land."

Två fingrar innanför troslinningen, jag tänker på din tunga som är så varm. Din rygg är brun, min hand ser så vit ut i jämförelse. Du svarar i mitt öra och jag blundar. Jag vågar aldrig riktigt öppna ögonen för tänk om du inte är där, tänk om detta inte är på riktigt, tänk om det tar slut. Tänk om.
Du säger att du tycker om mig väldigt mycket, att du tycker jag är det finaste du vet. Och så kramar du om mig lite hårdare och jag kan inte förstå du en människas kram kan reducera allt fult som heter tvivel och rädsla. Hur en liten kram kan ge en känsla av total jävla trygghet. Även om det bara är ett par minuter, jag kan leva på detta hela vintern tänker jag.

Jag öppnar ögonen och försöker somna om.

Tänker på er låt som blev vår låt och nu är din och hennes låt och orden som var dina&mina som var hennes och nu är någon annans.
Obetydligheten och så vidare.

Är ensam. Jag har valt att vara ensam, för första gången på länge länge länge. Och det känns som om det bästa valet på evigheter.

Jag tror bara på mig, dig och mig. Det är på riktigt.
Drömmen är över,
igår.
Jag var drömfångaren, men nu är jag pånyttfödd.
Jag var Mitika,
men nu är jag Linnéa.
Kära vänner, det är bara att gå vidare.
Drömmen är över.

Tänker att städar jag lägenheten så kanske allt blir bra, om jag bara öppnar fönsterna och vädrar ut lite. Om jag klipper håret, dricker ett glas vatten, lagar mat, pratar med någon om hjärtat. Om jag låtsas som att det inte är något och dricker öl på en trottoarkant med duvorna, om jag bara dansar eller sjunger. Då kanske det blir bra.

Kom aldrig tillräckligt nära.
Brände mig på din eld. Vi lekte ihop en sommar men när hösten kom var mina fingrar svarta av sot och brännmärken och vi drog oss tillbaka och plåstrade om händerna.
Jag kom aldrig tillräckligt nära.

Kliar på en sårskorpa, åker lokaltrafik, får migrän.

Tänker på människor. Tänker på att alla människor är idioter. Ytliga jävla idioter. Och jag räknar verkligen inte bort mig själv då.
Men får jag höra någon säga till någon annan en gång till hur snygg/fin de är kommer jag implodera av spyor och slita av mig vänsterarmen och slå idioten i huvudet med den.
Finns det verkligen inget bättre att säga om människor än om hur snygga, söta eller fina de är? Hur värdelösa är vi inte som personer då, när det bästa någon kan säga om oss är hur fina vi ser ut att vara.
Blommar är fina. Hav, gröna trädkronor. Men alltså hörni, vi måste verkligen sluta objektifiera människor, för visst, en del är snygga men måste vi verkligen konstatera det ungefär hela hela hela tiden.
Jag hör hellre att jag är bra på något än snygg, det håller i längden. Frågar du mig uppstår snygghet i skillz.

Höjer volymen, blundar. Åker lokaltrafik.

Åker samma tåg, kan vägarna numera. Känner igen husen, ljusen, gruset. Går över dina fotspår, följer din rygg. Sitter i tre timmar i soffan och tittar ut över Johanneshov och solen som går ned.
Lyssnar på Anna Järvinen, alltid Anna Järvinen när jag är här.

Kan du gå som han,
försök lyfta på din fot som han,
flyta utan flyt som han.
Kan du stoppa tid som han,
be mig komma dit som han.
Få allt att kännas fint som han.

Om du lyckas då kan det hända att jag stannar över dagen.
Och att jag följer med dig in till staden, åh, för att minnas varför allt tog fart och varför ingen sa att

snart är det över.

Nu kan man hitta mig på Tumblr också.
Tänkte bara säga det.

Jag känner en tjej. Hon heter Jeny. Hon är det finaste jag har sett och min bästa kompis. Jag vill alltid alltid alltid vara där Jeny är. Jeny får mig att alltid säga ja, inte nej.

Det här med att vara för feg för att låta sina drömmar gå i uppfyllelse. Jag suger mig fast hårt på trygghetens spene och livnär mig på trettiosju gradig bröstmjölk.
Gnäller när jag inte har det jag vill ha men börjar gny av ångest när jag får det.
Vill både ha tårtan och äta den.

jag skulle kunna säga att jag också vill bli kär, att jag vill lukta på en axel och nästan knäcka bröstkorgen för att det luktar så fint, att jag vill hålla någon i handen och hoppa jämfota över tågspår, ha någon att åka spårvagn med med (eller till), att ha någon att dela en flaska vin med (eftersom jag inte orkar allt själv), dela en cigarett med, värma mina fötter på.
men det vill jag inte.

jag drömde att vi dansade i en stor sandrink och du kastade upp mig i luften och jag föll.

döden inträffar i norrland och borde kännas på riktigt, som om ett liv har slocknat men jag lever på som vanligt. dricker en kopp kaffe till. går över regnblöt kullersten och blåser ut rök.
äter curry i en tom lägenhet, de pratar om död på teven. diskar, blir kramad, lyssnar på musik.

lukten av
farfar.

klockan halv sju på morgonen utanför centralstationen, jag ska åt höger och du ska åt vänster. solen är på väg upp och du tycker det är fint. morgontrötta cyklister, knegare och hemlösa. och vi.
jag rörde din axel, du pratade i mitt öra.
tack för ikväll, jag hade det trevligt.
du kramar om mig, kanske ses vi igen, kanske inte.

i badkaret, med radiomusik
i sängen, bakom gardinerna: med huvudet i händerna
i staden, på spårvangen: med din bild i huvudet och solen i ögonen
i handen, på min kropp: lukten av ditt hår på mina fingrar

vaknar av att du håller om mig så hårt att jag inte kan andas. du sticker ut dina ögon på mina nyckelben.

00:11, 23 mars
åt en smörgås när jag kom till göteborg. gick in på mitt rum, pär frågar om jag vill se på film med honom.
vi har båda sett den förut med kommer överens om att den är så bra att man kan se den flera gånger.
tillbaka till ensamsovandet, min egna lukt. trodde inte jag skulle tycka det men jag kom på mig själv att tänka "gudars, så skönt."

15:00, 22 mars
sätter mig på tåget snart. kanske lika bra. komma ifrån detta luftslott jag bygger upp varje gång jag är i stockholm.
och det bildar en kontrast av omåttlig hopplöshet när jag kommer tillbaka till mitt liv. lilla knegarlivet.
JAG VILL INTE BÖRJA LÄNGTA BORT IGEN INNAN JAG ENS KOMMIT TILLBAKA. jag vill inte börja fundera "när ska jag åka iväg nästa gång?".
jag trivs alldeles för bra i mitt luftslott.

02:25, 22 mars
idag åkte jag ut till simone igen. vi lagade middag ihop.

sista natten. jag vill säga något stort. men jag är rädd att jag kommer göra bort mig så jag håller käften istället.
jag inser att jag blir idiotförklarad hur som helst;
om jag säger något enfaldigt, eller håller tyst.
varför är jag alltid den tysta idioten?
men jag tiger hellre. hellre det än att prata ytligt om något jag egentligen skiter fullständigt i.
eller instämma bara för att passa in. för att slippa idiot-stämpeln.

jag längtar nog tillbaka till göteborg. fast. jag vet faktiskt inte vad jag längtar till.

02:19, 20-21 mars
idag låg vi i din säng tills klockan fem. vi åt smörgåsar, drack kaffe. solen gick ner, vi skrattade åt något jag inte minns.
taxi till stan, öl, en öl till, taxi hem. vad kall du är, säger du. och så värmer du mig.
jag kan inte förstå hur någon kan se så bra ut i svarta ögonbryn, svart lugg
och bruna axlar.
du behöver inte säga något, bara låt sådär fint som du gör när du sover.

19 mars - 20 mars
snurrade runt på stan hela dagen.
jag träffade simone på kvällen, dansade tills klockan slog tre sedan åkte jag hem till honom och somnade.
jag vaknade av att han kom hem halv sju, går och lägger sig.
jag sitter på soffkanten i en och en halvtimme, andas och smyger sedan ner bredvid honom.
han är så varm. han rör mig med fingertopparna, så försiktigt.

23:12, 18 mars
när jag trodde att jag älskade dig. jag brände alla mina pengar och sålde mig till dig.
jag ville lägga mina händer runt ditt huvud och hålla om dig tills jag dog, föda tusen barn och borsta håret på dem.
vi gick på stigar in till hässleholm, vi hade bara sovit någon timme den natten.
du berättade om när du lyssnade på musik i dina lurar.
jag åt majs ur konservburkar och grät så högt att alla blev oroliga.
nu sitter jag bredvid ett tomt säte.
på väg till han med de mjuka händerna, med det svarta håret, med de bruna axlarna.
och undrar över min förmåga att avgöra vad som är fel.

inne på tredje koppen kaffe ur muminmuggen. vattnar plantorna, tittar ut genom fönstret, rostar bröd och tittar på 7th heaven. snusar. telefonen är tyst, inga sms, ingen ringer.

sommardepression

"det är hon som sitter där i soffan"
"då bytte han i alla fall upp mot något bättre"

samlar kvistar, bygger bo. lägger ägg, flyger ifrån.

knivvassa ögon, som du skär upp min buk. tuggar på hud, maler människokött mellan mina tänder, fingeravtryck, min fingertopp på din simhud, håret reser sig. vårtgård, muskler, knivvassa ögon.
korpsvarthår, ögon, du har använt dina händer, förhårdnader. jag håller hårt i järnräcket, du välter mig. knivvassa ögon.

fylla tomrum, fylla tomrum, fylla tomrum. dricker ett glas vatten, äter en banan. sätter mig på pallen. andas. fylla tomrum, fylla tomrom, fylla tomrum. nätterna blir dagar och dagarna blir nätter. JAG KAN INTE SOVA FÖR DEN JÄVLA KLOCKAN TICKAR FÖR HÖGT. jag kan inte spela det spelet, äta den maten, lyssna på den låten, se den filmen, lukta på den lukten. allting påminner om dig.
fylla tomrum, fylla tomrum, fylla tomrum. diskar min favoritkopp, använder den, diskar den igen. tomrum. tomrum. tomrum.

tack&adjö. jag är inte allt du vill ha, vi vill inte ha varann längre. tack för den här tiden.

sympatimagont. tuschpennor, papper, tuschpennor, papper.

det finns en frusen sjö några minuter från mig. den och jag ska ha kul tillsammans när det blir varmt ute.

drömmer om närhet varje natt. sover i olika sängar och gråter i olika armar. ringar under ögonen, simhud på händerna. tar ett simtag, och drunknar.

bästa förra veckan:
låna filmer på biblioteket
när jag först fick en komplimang för min tatuering på morgonen och sedan en till på kvällen av en annan
sova på bussen, snusa och dricka kaffe
när jag steg upp 05:00 för att äta frukost och staffan precis kommit hem från jobbet och redan bryggt te till mig
när en liten rar gubbe frågade mig när jag jobbade var "toalettpappret med den lilla ekorren från reklamen" finns
björkarna i ytterby klockan cirka elva trettio i tidig vårsol

förlåt för att jag gör vad jag vill. förlåt för att snor godis från jobbet. förlåt för att jag gnäller när jag inte har jobb fast inte slutar gnälla när jag får jobb.
"i was looking for a job and then i found a job, and heaven knows i'm miserable now".
förlåt för att jag är så trevlig mot dig och får dig att tro att vi är vänner, kanske mer fastän jag inte orkar med dig alls.
förlåt för att jag har lite för lätt för att tycka om folk lite för mycket.
förlåt för att jag ställer väckarklockan så att jag försover mig med flit och sedan ljuger att jag har en tid bokad på vårdcentralen så att jag kommer hem tidigare.
förlåt för att jag sjukanmäler mig när jag är bakfull.
förlåtförlåt.

tomma kalendersidor, finns inte så mycket att tillägga.

jag är det här partyts ljus och han bredvid är så stolt att ha mig nära sig. det verkar som jag överlevt sen sist han såg mig.

tar hand om sjuk syster, läser sagor, skär upp äpplen och bäddar ner. sista minuten flyttpackar ner mitt fysiska liv i lådor.

och detta ständiga letandet efter en ursäkt att begå misstaget jag vet är ett misstag men måste göra det ändå.

skärp dig nu förihelvete, linnéa.

kan jag för en gångs skull i mitt liv VETA VAD DET ÄR JAG VILL GÖRA.
kan jag för en gångs skull i mitt liv BESTÄMMA MIG FÖR NÅGOT.
kan jag för en gångs skull i mitt liv SLUTA VARA EN SÅDAN FEGIS.
kan jag för en gångs skull i mitt liv SLUTA FLY FRÅN ALLT SOM LEDER NÅGONSTANS.
kan jag för en gångs skull i mitt liv TA EN RISK SOM BLIR EN CHANS.

denna veckan har jag pratat med pappa i telefon, om hur dygnen blir längre, dagarna startar en minut tidigare för varje dag, solen går ner en minut senare. jag har sjungit new york, new york med mamma en eftermiddag i soffan. jag gick vilse på ättekulla och plogade fram genom snö på industriområden.

i get no kick from champagne, mere alcohol doesn't thrill me at all. so tell me why should it be true, that i get a kick out of you.

tyst, shh, kan alla sluta prata om vintern nu. jag försöker faktiskt inte låtsas om den. men det blir så satans svårt när ni hela tiden påminner mig.
jag dricker kusmi-te klockan sju och tar en snus och lyssnar på frank sinatra. håller ut.