Mina cowboys vinner över dina tennsoldater

Egentligen finns det inte så många stjärnor kvar och det är därför jag försöker ta så väl hand om dem, sköta om dem, vattna dem och dela med av mina hjärtslag (jag har ändå så många)
Alla stjärnor är döda och jag kommer aldrig kunna räkna dem, aldrig och jag har försökt, försökt flera gånger
Mitt huvud imploderar, Venus punkteras och jag rockar rockring med Saturnus
Jag är så rädd för detta vacuum som gapar efter mig, vill sluka mig, jag är rädd för svarta hålet
Min digitalklocka har stannat och jag badar i solsystemet, lär mig ta mitt första simtag och din radioröst mumlar något om revolvrar, att jag måste fortsätta, snurra och i takt med universum, expanderar jag

Kall och ignorerad

Under denna veckan har det väckts starka begär hos mig, så starka jag aldrig skulle jag kunde ha, och jag förvånar mig själv.
Sällskap, jag fryser och behöver något att luta mig mot.

Är det inte märkligt att man ibland känner sig mer ensam i en soffa med folk, prat och skratt än i ett ensamt rum där man bara har sig själv? Det är väl den där hårfina gränsen mellan "alone" och "lonely".

Idag kom jag igång att träna igen, vilket har varit oerhört segt, verkligen. Jag har velat fram och tillbaka i en vecka, hittat på ursäkter tills igår, när jag satt i soffan framför TVn med en mazarin i handen, kände jag: nu får det vara nog. Jag tvingar mig, helt enkelt, att träna imorgon.
Det märktes att jag precis har återhämtat mig från sjukdom då min uthållighet var löjligt kort, efter tjugofem minuter stod jag på skakiga ben i duschen, längtade efter hem och mat.
Så jag kom hem, lagade mat, åt och nu kan jag inte avlägsna mina tankar från te och kakor. Jag vill frossa. Men det känns lite paradoxalt, eller? Fast, jag slängde okontrollerat i mig en liten skål med snacks efter jag hade ätit middag, så det kvittar kanske nu.




Fall like a wave
against a rock
Leave with a rush
or get crushed
You never know
until after the shock
When you wake up
What’s broken what’s not

Monday, mondaaay

Morgonen började med ett hårt dunkande mot revbenen, mitt hjärta kämpar i bröstet.
Jag verkligen avskyr när dagen startar såhär, det avslöjar att resten av dagen kommer jag gå runt med en obehaglig eftersmak och hålla allt på en armlängds avstånd.
Nu vill jag egentligen bara tillbaka till mitt prasslande duntäckte och somna till någon skön musik, men jag måste tvinga ut mig i kylan som förstorar detta obehag. Jag vill inte. Hela kroppen totalvägrar, och huvudet. Hjälp mig.

Galet dålig magkänsla inatt, och det krävs en enorm kraftansträngning för att hålla tillbaka och motverka destruktivitet. Jag har slut på energi, likaså motivation och dagarna spelas mest upp med ett bedövande monotont ringande i öronen. Monotoni nöter ned och alla slags känslor mattas ut. Konstgjorda andetag, konstgjorda hjärtslag.

I'm caught in an endless dream

Det vore en lögn om jag bortförklarade min bloggfrånvaro med att jag inte har haft tid, för tid har jag verkligen haft. Ingen lust, däremot. Och slängar av "vad är ens poängen, ingen läser ändå, jag har inget vettigt att skriva, jag kommer ändå vara bortglömd snart", ni vet?
Jag börjar precis få distans från min influensa som förvandlade mig till mig egen största fiende och fånge, men nu är jag tillbaka i skolan och enbart näsan och halsen strejkar, så nu är jag bara en fånge i skolan, i vanlig ordning.
Jag önskar jag kunde bli helt frisk så att jag kunde gå tillbaka och träna för åh, jag har verkligen saknat det. Jag känner mig som ett gelehallon som förlorat sitt socker, dallrar och gungar när jag blir petad på.

Yada yada yada...

Nu tänker jag fortsätta sitta ensam i mitt rum, lyssna på musik och drömma mina hemliga western-drömmar, för där är jag inte att bråka med, ska ni veta. Om du har något problem med med det får du ta det med mig i en revolverduell. (Okej, jag får öva mer på mer övertygande attitude).

Feberslängar

Min ryggrad varnar om feber och mitt luksinne är överkänsligt. Jag måste nog inse att jag håller på att bli sjuk. Varje host smakar blod och svider hela strupen ned till bröstet. Tungt att andas.
Mina leder värker, jobbigt att skriva på tangentbordet. Går som en fågelskrämmare. Konstant gåshud, man kan skära glas med min kropp.

Detta suger. Jag har inte tid att vara sjuk, det har jag faktiskt inte.

Spänning i vardagen #1

Det är söndag och jag tänkte laga lite timjangryta i min enfald.
Denna grytan höll på att kosta mig livet (överdift är min starka sida) då jag skulle hacka lök och kniven slinter ur min hand och jag snittar upp fingret.

Jag insåg precis att ni säkert tänker att jag är världens mest självdestruktiva människa... Eh, men det är jag inte. Inte medvetet. Öh.

Fortfarande vaken.
Jag ska gå upp för att fara till färjan som jag ska ta till Danmark om... 5 timmar och 69 minuter.

"Jag tycker om att titta på barnfilm och dricka sprit"
Roligaste citatet på länge, tror jag. Ibland tänker man inte innan man talar, så är det bara.

Jag kände att jag satt mitt i ögat av ett stort tumult med hemligheter som tär, berättelser, splitter från vänner och sanningar, så jag tänkte ventilera mina tankar för mig själv idag.
Jag packade ned grönt te, min bok jag skriver i, pennor och en till bok i min kånken-väska och gick upp på åsen. Jag la ut allt på bordet, och hade tänkt bestämma åtminstone en sak, för jag måste sluta vela så hemskt mycket.
Jag fick dessutom se Skåne, som jag annars brukar hysa monotona känslor för, ur ett vackrare perspektiv; frost över åkrar och morgontrött sol över frusna djur.







Håll andan och lägg handen över ditt hjärta. Känn hur ditt hjärat dunkar i dig.

Takako Minekawa/Cornelius

we're just toys, baby

vi är bara leksaker
kommer i två olika smaker
någon vrider upp oss och vi går
tills det tar slut
nyckeln är vårt krut
vi behöver dras upp igen, någon måste sköta nyckeln
vi säljer oss i stycken
vi går sönder
hela tiden mer, bättre, större, värre
nu är vi färre

and maybe
we're just toys, baby

vi är bara leksaker, baby

De senaste dagarna har jag mest bara tagit hand om mig och hemmet. Jag är inte bra på att ta hand om mig själv, men jag håller på att lära mig. Jag vill bli bäst, det är mitt mål. Bäst på att vara mig.
Idag kom familjen hem och åh, vad skönt det är att bli omhändertagen. Det doftar hem.

Igår natt somnade jag sent med död och elände i huvudet. Det luktade smuts och ångest. Jag försökte avleda tankarna, men illamåendet växte starkare och magen började bli orolig. Ful död fanns tätt intill. Världen är så fylld med fulhet och elände att det inte är konstigt att det blir för mycket ibland.
Ibland är jag hemskt lättprojicerad.



Musik som gör världen lite (mycket?) vackrare.

Nattbad

Badade nyss bort 2008.
Sitter i soffan och äter och försöker torka . Trött.
Jag har nog sett på Vänner i tio timmar idag.... Hm.