Idag kom jag igång att träna igen, vilket har varit oerhört segt, verkligen. Jag har velat fram och tillbaka i en vecka, hittat på ursäkter tills igår, när jag satt i soffan framför TVn med en mazarin i handen, kände jag: nu får det vara nog. Jag tvingar mig, helt enkelt, att träna imorgon.
Det märktes att jag precis har återhämtat mig från sjukdom då min uthållighet var löjligt kort, efter tjugofem minuter stod jag på skakiga ben i duschen, längtade efter hem och mat.
Så jag kom hem, lagade mat, åt och nu kan jag inte avlägsna mina tankar från te och kakor. Jag vill frossa. Men det känns lite paradoxalt, eller? Fast, jag slängde okontrollerat i mig en liten skål med snacks efter jag hade ätit middag, så det kvittar kanske nu.
Fall like a wave
against a rock
Leave with a rush
or get crushed
You never know
until after the shock
When you wake up
What’s broken what’s not
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar