"and if i sleep for a hundred nights i'll cover the walls of my room with posters of you maybe then can i remember what it was like to sleep with you"

Konsten att sova

Jag sover nästan aldrig. Jag är vaken många nätterna och pratar i telefon eller läser böcker.
När min farfar gick bort fick jag ta över hans gamla bibliotek och alla böcker. Högt tak med spruckna målningar och rullande stegar i bokhyllorna. Och böcker, böcker i oändliga mängder.

Klockan är kvart i tre på morgonen och jag sitter och luktar på damm och läder.
Jag hittar en bok som beskriver konsten att sova. Författaren har fokuserat på ögonblicket precis innan man faller in i sömnstadiet. Vissa säger att sömnen inträffar successivt men författaren påstår att den kommer som ett hammarslag i huvudet, men att hjärnan har en naturlig instinkt att förbereda oss för detta (sömnen), därför blir ögonblicket man somnar en minneslucka.
Författaren skriver att om kroppen inte hade förberett oss för detta hade det känts som gripas av andnöd.

Jag ringer min bästa vän Mitika. Hon är alltid vaken när jag är vaken, vi är rastlösa tillsammans.
Mitika pratar om en ny förälskelse och jag sitter tyst och lyssnar. Dricker Grappa.
När jag hör Mitika tystna för att dricka vin frågar jag henne hur det känns att vara förälskad.
”Det är som andnöd” svarar hon och jag säger Älskling, jag måste prova det, vi ses när vi båda sover.

Jag placerar två fingrar på halspulsådern och tycker, hårt, hårt, och hyperventilerar. Och somnar.

När jag var liten bodde jag i ett rum med vitt tak och svarta väggar och bakom tapeten fanns det jättemycket sågspån.

Bredvid min säng fanns en vindslucka som man låste med en T-formad nyckel. När jag stal nyckeln och kröp där fanns det ingenting jag var så rädd för som tåget. Inte ens glasfibret.
På nätterna kunde jag lägga min lilla handflata mot min svarta sågspånsvägg och känna hur det mullrade där inne. Nattåget, antagligen.

Inne i vindsluckan var väggarna klädda med svart sopsäcksplast. Inte ens mörkret det gav tunneln skrämde mig så mycket som tåget.

Är märkligt tom och luftig i magen.
Jag vet nog inte riktigt vad jag vill, det är fruktansvärt handikappande.

Jag tappar hår, jag skyller på stressen men jag tror inte egentligen det beror på det.

Jag hoppas jag inte vaknar hårlös imorgon. Jag hoppas jag inte vaknar imorgon. Jag hoppas jag somnar.

Att lögner inte uppskattas är inget ovanligt. Men när någon håller tillbaka på något och inte är fullkomligt rak mot mig får jag andnöd. Jag blir ett vrak.

Tvivel.
Jag sväljer en löddrig loska som, med visst besvär, kämpar sig förbi svalget, ned genom halsen.
Jag måste klippa naglarna, de växer inåt och det gör så satans ont att vakna på morgonen med märken på handflatorna.

"Vi föddes i en tid långt efter alla krig, utan något att slåss för."

Igår var kaotiskt och storartat. Jättemycket förvirring, pussar och rödvin. Som vanligt. Men det var något med kaffet. Eller mustaschen.

Jag är minst sagt spänd på att se bilderna.

Att gå och lägga sig som sig själv och vakna som någon annan (el. något annat).

In the morning I'll be with you
But it will be a different kind

Jag skyller på John Blund, allt verkar vara hans fel nuförtiden. Han strör inte guldkorn i mina ögon, det är gift, naglar och inåtväxta hårstrån.
Det har snöat hela natten och på morgonen ligger det som ett tungt täcke på taket och jag ligger under taket och badar i mitt duntäcke. Det knastrar och slår blixtrar på taket, jag kan höra det välbekanta ljudet. Det är korpar som trampar ovanför mig.