31/12-08

Jag tänkte bara önska er ett gott nytt år, och en mycket fin start på ett nytt år.
Vi hörs igen nästa år!


(Hilda har en tunga)

Luftslott, luftsnäckor och lufthimmel

Hur vet jag egentligen ifall mitt liv är uppbyggt av bara luft, drömmar? Hur skiljer jag fantasier från verklighet, egentligen?
Jag är så rädd att jag lever i ett luftslott. Verkligen, verkligen jätterädd. Jag känner mig som en biallergiker fast i en bikupa.
Jag vill inte vara med om den dagen då kontakten dras ut och alla mina illusioner lämnar mig, för vad skulle jag ha kvar då? Jag tror jag inte vill veta.

Joyeux noel

Jag hoppas ni hade en fin jul igår.
Jag hade det bra.
Jag åt. Mycket. Mycket, mycket. Och när jag kände mig "jag ska nog ta och lägga mig ned på soffan ett tag och smälta maten (och sötsaker) lite för jag tror seriöst jag kommer explodera" så åt jag lite till. Självdiciplin, kallas det.
Jag vaknade runt tolv imorse och började trycka i mig choklad det första jag gjorde på morgonen. Tummen upp, Linnéa.

Nu sitter jag och förbereder mig för strid mot hysteriska julklappshandlande människor, som jag skall möta i kamp imorgon.
Det känns väldigt värdelöst, för jag är verkligen inte ute efter sänkta priser på förra årets bikini-mode, smaklösa H&M tishor och allt annat skräp som folk slåss över sina liv för. Nej, jag tänkte köpa några böcker i all oskuld. Men jag lär väl komma hem med krossade tår, blåmärken över hela kroppen och minst en blåtira.

Hår, Julmiddag, Självmordsförsök

klippte långlugg nyss. det var ett tag sedan, känns det som.
jag älskar nyklippt hår, jag kan inte sluta känna på det, dra fingrarna genom det. mitt hår luktar körsbärsblommor. jag är nöjd.

nu skall jag fira jul med mor eftersom hon kommer jobba imorgon.
västerbottenostpaj + ris á la malta = klad linnéa


förresten så tror jag inte jag är gjord för att vara kvinna då jag skulle raka mig i dushen idag och hela processen slutade i vad som såg ut som ett självmordsförsök. en blå handuk färgades röd av blod. jag fick dra av mitt skinn från rakbladet och sedan letade jag upp en kompress. lite spänning i vardagen, sådär va.

Au revoir et santé

smygreklam

Kan hända att jag gästar på bilder i Paulines blogg någon gång då och då i framtiden.
För de som är intresserade, ta gärna en titt på hennes blogg: Mot Paulines blogg! (klickklick)

Det är bara två dagar kvar tills jul. Eeek. Jag måste göra klart alla klappar, jag måste städa, jag måste klippa mig, jag måste posta iväg paket/brev/kort, jag måste hitta kläder ect.


puss.

nypontaggar

Allt känns mittimellan, jag befinner mig i gränslandet mellan verklighet och overklighet. Händer detta verkligen mot samma kropp som, för bara 9 år sedan, lekte i nyponbuskar med rivmärken på kinderna som inte kändes alls?
Nu är mina kinder läkta, men hela jag känns.


"Du verkar lite gå som katt runt het gröt, att du inte riktigt vågar ta itu med allt utan går runt och nosar på det, och jag tror du skulle behöva dyka huvudstupa ner i gröten trots att det bränns och gör förbanant jävla ont."

Laddar upp den här bara som en liten sorts påminnelse.
Detta är en av orsakerna att jag orkar ta mig upp på morgonen, överleva svensk höst och vinter och drömma. Gillar't.

ett urval av sökord på min blogg:

"blöja fetish"??
"blöjbebis"?!
"förnedrad i blöja"??!!!

what's up with the blöjorna?? jag fattar inte.

17/12

Igår behövde jag ingen väckarklocka då jag blev väckt av en jordbävning, i vanlig ordning liksom.
Idag gick jag sönder när min mattelärare berättade att jag låg 2 poäng från att bli godkänd och nu vet jag inte vart jag skall ta vägen, detta suger.
Jag tänker inte ens gnälla över att jag inte har någon framtid (för jag vet redan att ni tänker "hah, vilken sopa. heheheheheh"), det får vara. Det finns fortfarande en liten chans att jag kanske blir godkänd.
Jag tror bestämt detta är ett sorts straff, för att vara korkad. Eller egentligen inte, men det känns så ibland.

Jag har tänkt på denna låten hela dagen.
Jag är fast.

orgasm-ansikte-leken

Jag fick en gång ett tips av en kompis som gick ut på att föreställa sig en persons orgasm-ansikte om du skall prata om något du känner dig, exempelvis, nervös över (ex. vid föreläsningar, framträdanden, nya möten av folk etc.)
Detta är något som oftast bara blir jävligt sjukt, och brukar fungera bra eftersom skratt är i stort sätt oundvikligt.
Jag tror nästan att detta börjar bli en storts jag-spenderar-för-mycket-tid-på-knutpunkten-och-på-att-pendla skada för mig, jag kan nämligen inte sluta gissa folks olika ansiktsuttryck.
Nu handlar det inte längre om bara orgasm-ansikten, utan nu handlar det om alla sorters ansikten. Men för enkelhetens skull, kan vi kalla det "orgasm-ansikte-leken" (och för att det låter mer spännande).

Okej, de som tycker jag borde skaffa mig en hobby, räck upp en hand.

fåfäng uppdatering

Nu sitter jag vaken i fläckliga mjukiskläder och har brödsmulor, och frön i hela munnen. Klockan är halv nio.
Det började snöa igår natt, och ännu faller snön i ett fåfängt försök att överleva på jorden.
Jag vill fota, men jag har tappat bort mina färgfilter till min Diana kamera. Det dödar all lust att fotografera.

Nu tänker jag ta en kopp kaffe!

au revoir.

jag tar tag i mina muskler och jag drar och jag tänker dra tills de går sönder, tills de spricker och jag kommer bli lika ledlös som jag känner mig just nu, för det kommer aldrig sluta, jag måste förstöra, jag måste döda
och sedan tänker jag gråta ut all smuts ur min kropp för det är ju det de säger till mig hela tiden, att det är det enda sättet
jag tänker bita i täcket, kissa i toaletten och gråta i handflatorna tills tid inte längre spelar någon roll
och i den fågelburen, som hänger ovanför din säng, framför ditt fönster, bor mitt hjärta, och varje natt sänder mitt fängslade hjärta ut frihet i morsekoden, och i ditt duntäcke, sover du oberörd

"när tänker du släppa mig fri?"

Nu tänker jag läsa in natten och sova bort advent.


God natt, min vemodiga fågel.

Late at night you come home smelling Tangerine

systerskap är ett av det finaste som finns, och systrar som gör musik tillsammans är så fint som musik bara kan bli

Another buisness trip
Another reason to stay away
You're coming home on monday, smelling Tangerine

They say that I should leave you
Yeah, go and find someone new
Who doesn't love a girl that smells like Tangerine

I'm not going to beg just say please, please, please
Be good to me

This happens to all of us
Apparently I'm not good enough
I can't make you laugh like Tangerine

And you say; "but I'm still here,
that proves that I love you dear"
Late at night you come home smelling Tangerine

I'm not going to beg just say please, please, please
Be good to me

Kirai kirai mo suki no uchi.
Hat hat är samma sak som tycka om.




jag hoppas du hatar mig.

Schack matt

Jag ligger platt, matt. Allt mitt vita har gått över till svart. Schack matt. Jag ligger platt. Det är nu jag ser världen genom ögonen från en katt. Och jag är matt. Nu tar jag på min hatt och säger god natt

till dig.

Schack matt.

Bitterfittan

Ikväll är jag otroligt lättretlig, och jag vet inte ens riktigt varför. Fast jag kan spekulera omkring det om jag vill, men det gör mig nästan mer avskyvärd. Jag är inget annat än hemsk nu. Och egentligen borde jag låsas in med munkavel och tvångströja tills imorgon morgon för jag är inte hälsosam för mig själv nu, eller någon annan.
Jag tror jag har konsumerat alldeles för stor mängd koffein (vilket min kropp är inte alldeles jätte van vid). Jag blir elak när kickarna väl sätter igång.

Jag hoppas jag inte exponerar er, bästa läsare. Inte i detta inlägget, iallafall. Men jag kände bara att jag ville gnälla lite (över mig, för omväxlings skull). Dessutom, det är två dagar kvar i november, vilket ger mig två dagar till att gnälla, sucka, klaga över allt som suger. November är till för att gnälla, helt enkelt. Jag ser faktiskt ingen annan funktion november uppfyller.

(Jag tror för övrigt att detta är mitt mest bitterfittiga och värsta inlägg hittils, och då måste det fan vara illa.)

i heart hiroshima

musik som egentligen passar vid rätt få tillfällen, men det här är verkligen ett sådant tillfälle.
i heart hiroshima, alltså.

Min hud luktar klor, och mina muskler hänger som metmaskar på fiskekrokar runt mitt skelett. Jag är, typ, trött.
Egentligen vill jag bara vrida upp elementen, släcka alla lampor och somna i trosor och t-shirt och inte vakna förrän på måndag, då jag faktiskt måste gå upp. Men riktigt så kan jag inte göra (jag ska ju faktiskt träna imorgon också).

Se young träffade Jens Lekman över några drinkar på Freebird i Seoul idag. Hon nämnde till och med mig för honom. Känns bra; han vet att jag existerar.
Hon ska träffa honom igen på lördag, samt se hans spelning. Hrm, vadå, jag är inte avundsjuk...
Fast jag ser fram emot att se bilderna från kvällen!

Men nu tänkte jag återgå till att ligga i soffan och fånglo på elden i kaminen. Dels för att det är varmt, och del för att jag inte orkar göra så mycket annat.

Eldflugornas parad

Igår, när jag satt på bussen påväg hem, blev jag sällsynt tagen av musiken jag lyssnade på. Jag faller alltid mer eller mindre omkull när jag lyssnar på musik, men känslan jag fick påminde om inget annat.
Jag såg tät mörker fylla varenda vrå i min kropp och en ensam eldfluga som försökte lysa upp, utan vidare framgång. Men just när tonerna ökade, ökade eldflugorna och min kropp blev till en gatulampa.
Det pågick en parad i min kropp, som pågick ända tills kroppen nådde klimax, och sedan exploderade.

Musik har en märklig effekt på mig.

söndagar som aldrig kommer tillbaka

"Det borde inte finnas såhär mycket sorg på jorden, det borde inte det..."
"Men det är inte på jorden, sötnos. Det är i oss"


Ibland förstår jag inte varför jag ens över huvud taget har vänner (jag är så obeskrivligt tacksam!!).

jag injicerar honug i min kropp för du sa att det fungerar som balsam och jag är beredd att ta till vilken åtgärd som helst för att häva denna förbannelse som långsamt bryter ned mig för jag vill inte bli oskarp som en misslyckad framkallning på ett fotografi jag vill behålla mina konturer och jag vill bli större än den snöbollen vi rullade hem hela vägen från skolan när vi gick i tredje klass vi trodde aldrig att den kunde bli så stor den var större än oss och vi förstod hur sårbara vi faktisk är men nu är jag större än vad snöbollen var då men jag är precis lika spröd nu som då för mina naglar bryts så lätt och mitt hår är tunnt ljust och ohållbart och du ser ut som pansar i motsol som om inte ens jordens undergång skulle kunna sänka dig och jag vet att bara åsynen av dig eller ett av dina ord kan knäcka min ryggrad och sänka mig till havsbotten och där ligger tillsammans med skeppsvrak tills jag är bortglömd jag kan inte längre andas mina drömmar som gått i kvav och jag vill bara berätta för dig hur mycket jag tycker om dig för det gör jag verkligen jätte jättemycket och jag vill visa hur mycket jag ser upp till dig men allt hamnar på tvären och jag förblir tyst och missunnsam.

tappa inte bort mig igen

jag lever för att dö och du dör för att leva och det är precis det som gör oss så olika men oskiljaktiga för båda håller döden i handen men eftersom jag lever på teflon är jag som en körsbärsblomma i augusti och nu sitter jag bara och petar bort skorpor från korppen och väntar på att något skall hända men tätheten i tystnaden och ekot i magen varnar mig och jag vet inte ens för vad för jag har tappat bort min kompass och nu är jag verkligen helt vilse och om jag skall jämnföra mig mig med ett substantiv känner jag mig som den försvunna strumpan som man aldrig hittar igen efter att ha tvättat och nu kan jag se dig le det där leende som bara du kan le och ta min hand och säga att du är det andra stumpparet och vi nu kan leva i duo

where are you tonight?

nu halvligger jag i soffan med laptopen i knäet och känner värmen från dels téet jag drack nyss och dels kaminen framför mig. sockret från bullen har spridit upp i huvudet och alla mina leder är mjuka.
jag tror att jag säkert kan ligga såhär hela natten. men jag börjar bli kompakt i huvudet, så jag skulle säkert somna och falla ned med huvudet i datorn som därefter far i golvet. jag får helt enkelt hålla mig vaken.

jag vet inte ens varför jag egentligen publicerar detta, jag antar att jag bara ville dela med mig, eller åtminstone informera om, den sällsynta förnimmelse av välbehag som jag badar i.

jag hoppas de flesta av er sover gott inatt.

"Jag hoppas du inte alls har det bra.
Jag hoppas du ligger vaken som jag
och känner dig lustigt glad och rörd
och yr och ängslig och mycket störd.
Och rätt som det är, så får du brått
att lägga dig rätt för att sova gott.
Jag hoppas det dröjer en liten stund...
Jag hoppas du inte får en blund! ”
—Karin Boye

jag börjar tro att jag har någon sorts märklig dragningskraft till de lärare som alla tycker minst om. idag hade jag fått tre timmars sömn och var väääldigt trött på vår första lektion (två timmar historia). jag råkade tuppa av en kort stund, men vaknar av att läraren går fram och frågar hur det är.
"ööh, jag är lite trött, bara"
"åh, då får du be din arbetskamrat göra arbetet så kan du ta det lite lugnt" säger hon med mjuk röst och bjuder på ett så sockersött leende, att jag får hål i vartenda tand.

??! jag blev ordlös av förvåning.
och flera gånger den lektionen gick hon fram till mig och strök mig över ryggen "stackars, stackars Linnéa". m ä r k l i g t.

och i åttan hade jag en annan lärare jag tror hela klassen bråkade med ett x-antal gånger, som jag misstänker att hon var drabbad av paranoia då hon anklagade diverse elever för åtskilliga händelser. men mig gjorde hon inte förnär. och när jag slutade klassen för att flytta till umeå kramade hon mig(!). jag trodde nästan hon var fysiskt inkapabel till något sådant känslomässigt.

hursomhaver,
jag undrar vad allt det beror på.

Amanda uppmanade sina läsare att berätta lite om sin själv, om än i några ord.
så, här kommer en märklig sammanfattning.

jag föddes 9 dagar för tidigt

mitt tidigaste minne är när jag var fortfarande blöjbebis och hade precis fått blöjan bytad och mor satte ett par trosor (med clown-motiv) utanpå blöjan. hon skrattade åt åsynen av min stora bebisrumpa och jag kände mig förnedrad. somnade.

enligt mors utsago kunde jag inte använda napp när jag var barn då den var för stor och jag fick kväljningar. tummen var lagom storlek.

när jag bodde i England hade en kompis som jag kallade "Lilla Gubben", som pippis häst (jag tror inte jag någonsin visste vad han hette). han förstod nog inte heller någonsin vad det betydde. han var iallafall mycket lång och därför blev han Lilla gubben, eh.

när jag var 5 år hade jag och min syster förmodligen europas största teddy-fetish då vi hade fyllt 3-4 svarta sopsäckar med nallar.

jag funderade ibland ifall min bästa kompis var en robot när jag var 10 års åldern.

när jag gick i sjuan hamnade min skola i lärarbråk, (diverse hotbrev och anklagelser över stöd på projektorer) och sedan lades skolan ned.

jag började åttan på Snyggatorpsskolan, men klarade bara av en termin och flydde sedan till Umeå.

jag åke över Mensträsk i världens längsta linbana på min klassresa (geologi-resa) i norrland i nian.

jag upptäckte Beatles när jag var 14, och jag ser nu när jag har fått lite perspektiv på det; det var ett frö som sådde en skog.

när jag känner mig sorgsen äter jag clementiner, mer eller mindre att tänka på det.

jag har inte ätit djur (medvetet) på 3 år.

jag har hemskt lätt för att tycka om nya saker (ex. musik, mat, personer, ställen etc), vilket är en egenskap jag tar vara på hos mig.

jag tror inte på tidigare liv (fastän det är en fin tanke).

katter är den bästa skapelsen jag vet, och jag kan inte kalla ett hus "hem" om det inte bor en katt där.

13/11

sanning smakar tvål

mitt öra vibrerade till
och huvudet välte

tvål rinner ned i
mina ögon från
mitt håroch det svider
jag står paralyserad
lamslagenoch väntar på att smärtan
skall gå över

och fastän jag inte är ledsen
rinner tårarna
tillsammans med vattnet
i duschen
fast det syns inte
men jag känner det
känner skillnaden

och det är så det känns
när du berättar sanningen
för mig

olycksfågel

okej, så jag sätter mig i vid min (oförsäkrade och 1½ månader gamla) laptop med en kopp nybryggt te. ja, jag tror ni alla kan gissa vad som händer. jag spiller, såklart.
MEN
som tur var missade jag datorn och träffar en av mina skolböcker. lucky me.
jag tänker alltid att jag inte borde sitta vid datorn och dricka te eftersom den inte är försäkrad, men vad är egentligen oddsen på att jag skulle vara så klumpig och spilla på datorn?? jag som är så försiktig. ööh. oddsen är uppenbarligen inte fullt så obefintliga som jag trodde.
så, kommer jag lära mig en läxa av detta?
-jag vet inte.
vad tror ni?

ynkrygg

jag tänker tyst och mitt svalj kluckar högt när jag sväljer mitt ynkryggs spott och försöker somna med huvudet före som när man dyker ned i vatten i en likgiltig sömn och skakar bakom mitt pansar som jag vet bara är en illusion precis som mina drömmar som hänger kvar på kvistarna i äppelträdet och ruttnar för jag skulle ha plockat dem när de var mogna men nu är det försent det är höst nästan vinter och hjärtat pulserar kraftigt i bröstet och rusar fram som ett tunnelbanetåg och det gör ont åh det gör så ont för ingenting gör så ont som att höra folk spekulera när det jag som håller i sanningen; jag är så jävla rädd.

tankar angående sorg

alla tror jag är ledsen därför jag borde vara ledsen, men det är inte därför jag är ledsen
jag är ledsen eftersom jag inte är ledsen när jag borde vara ledsen.

00:32

jag gömde mig i mörkret och en granne cyklade förbi och sjöng högt för sig själv.
jag trodde jag var ensam om att göra det.

soundtrack: shout out louds - meat is murder

ja-ja, jag vet att jag tjatar,
men jag kan verkligen inte lägga band över min lycka; David vinkade till mig idag (hrm... live i webbkamera... but still) OCH han, eh, sjöng. för mig, om mig. åh.
nu kan jag dö som en fulländad och lycklig flicka.

idag gick jag till bokhandeln och köpte "Kejsaren av Portugallien", en gammal bekant till mig, skulle man kunna säga. jag har inte sett filmen på år och dar, men jag har sett den.

förresten; jag har tre läsare i genomsnitt per dag. morr.
(detta inlägget känns verkligen som det mest ovärda och triviala på länge. förlåt.)

wanderlust

min resetörst verkar vara bottenlös; jag dagdrömmer om snö, norrsken, vårgrönt gräs, fräknar, vackra människor och himmel.
och min saknad till Umeå och Paris blir ännu mer märkbar (ööh...).

varför blir jag alltid sån här när något blir lite för mycket? jag måste sluta fly och inse att gräset bara är grönare på andra sidan...

bisou et bonne nuit

supernova

jag minns din hud och dina nyckelben men inte dina läppar draperade runt ord ord som då var hela min värld och hela min existens och jag minns dina öronsnibbar men inte ditt förflutna som du väve en filt av och bäddade ner mig i sängen med och kyssarna som föll kraftlöst som snön utanför sovrummet och fyrverkerierna nös över himmelen och i mitt huvud och i dina händer låg jag din supernova vårt massiva hål var igenfyllt och jag föll och jag slutar aldrig falla för du är oersättlig och du blåser ut cigarettrök som om det vore luft och hur fånigt är inte det, att vara avundsjuk på dina cigaretter?

trosor på golvet, lampor i taket och du och jag någonstans där mellan

du är så fin
jag smälter som margarin
varm och gul
fast ganska ful
men du säger att jag är söt

jag hör din röst
som om det skulle vara någon tröst
du ser på mig
och dina läppar formar sig "nej"
men hjärtat slår fort
och mig spelar du som ett kort

jag vill gå nu
men.... där finns ju du



överallt.

i'm in love with the world through the eyes of a girl

soundtrack: elliott smith - say yes

hur skulle jag spendera mina pengar ifall jag var rik?

svar: kläder, kläder och kläder.

jag tycker den svenska modeindustrin kan vara en aning underskattad; vi har ju en hel guldgruva med grymma designers och märken.

när jag blir stor ska jag bli rik. och köpa en massa kläder. och bli lycklig. tihi.

klockan börjar dra sig mot halv två, det är troligtvis dags att vakna på riktigt (=byta om från pyjamas, bädda och äta rikigt mat; choklad cheesecake som jag bakade igår. wiho, tummen upp !)

puss på er~

this is not a love song~

kirai kirai mo suki no uchi

är det inte märkligt att personen som förstår dig bäst ibland bor andra sidan jorden?

de handligar jag utför och de gärningar jag har gjort hänger fast i luften som lukten när öppnar ett kylskåp med något ruttet inuti.

jag är en urusel lögnare; varför försöker jag ens ljuga för mig själv?

mina taggar växer inåt, jag kan inte hejda dem.

snart kommer lukten ha tunnats ut, snart bara ett minne blott.

inatt såg jag en stjärna falla, och igår.

alla stjärnor är döda.

---------------------------------------------------------------------------------

god natt vackra människor.

två söndagar på rad?? dubbel ångest. dubbel söndagsångest.

nu har det blivit mörkt ute. idag är det allhelgonaafton.
jag sitter hemma ensam och surar; vägrar öppna för godistiggande små ungar (jag kan möjligtvis tänka mig erbjuda några stötta, halvruttna äppeln).
jag tror inte på spöken.
när jag var liten trodde jag att om man trodde på spöken helhjärtat gjorde de dig inget ont. därför försökte jag intala mig själv att de fanns, men det fungerade sådär.


piss out.


(lite go' musik:








)

love will tear us apart again

sitter i sängen med laptopen i knäet, blött hår och läser diverse bloggar.
jag tycker om själva konceptet till bloggar; en digital dagbok där bloggaren bestämmer vilka som får läsa. videos, musik och bilder kan även synas. det är fantastiskt; i love it.
MEN det finns väldigt, väldigt många bloggar som jag inte vet ifall jag skall skratta eller gråta åt. många bloggare tror sig vara värsta "åsiktsmaskinen" och att de lever världens mest spännande hollywood liv och ska naturligtvis beskriva detalierat allt som hände mellan hemmet och busshållplatsen, bussresan och deras spännande jobb på ett sjaskigt lager. mm, precis vad jag vill läsa om.
populärt är det också att skriva om aktuella saker i samhället och försöka låta klockren á la magnus betner/arg linda skugge.

bla bla bla. jag är seg och klockan är fem över tolv. jag såg "Låt den rätte komma in" på bio idag. rekommenderas inte.
jaja.

bonne nuit.

klockan är fem i fem

mörkrets ridå har redan lagt sig över bakgården.

nu är det vinter.

det var det inte i mitt huvud i morse när jag vaknade och blev förbryllad över att jag hade sovit till halv ett. jag har ställt om kroppen att vakna åtminstone innan tolv eftersom (om jag får möjligheten) kan jag sova till klockan två.

nu ska jag mumsa på kokos muffins som jag bakade igår.

au revoir

lemon gas ! ! !

soundtrack:

tittar på livestation och så kommer den här reklamen upp.

jag kan bara lugnt konstatera att japansk reklam är märklig.

there's so much they dont know about apple scruffs

soundtrack: closer - the tiny








elektroniska trådar
leder mig
närmare dig myronas krig
strömmen har gått
regn och blixar
klyver träd skär
av telefonlinjer
dödar





"ät upp mig"

on dort mieux quand il pleut~

! ! ! !

idag fyllde jag sjutton. jaa-a.

You say it's your birthday. It's my birthday too, yeah

soundtrack: John Lennon - Borrowed time

idag vill jag dedikera detta inlägg till John Lennon som skulle blivit 68 år.
samt vill jag hissa flaggan för hans (f.ö tokigt snygga) son, Sean Lennon
hipp hipp hooray !






S-N-Y-G-G ! ! ! !







puss hej, jag älskar dig :)

July, she will fly. And give no warning to her flight.

soundtrack: oh yoko - John Lennon


himlen öppnade sig i morse och regn brakade ned (och håller fortfarande på). det är söndag.
nu sitter jag och lyssnar på John Lennon LP-skivor och dricker koreanskt iste.


santé et au revoir

sail on silver, girl

soundtrack: robots in disguise - bed scenes


just nu sitter jag vid en dator som balenserar osäkert på en bokhylla vilket leder till att jag måste stå upp och skriva för om jag sitter ned så vilar min haka på tangentbordet (yes that's right folks, ni läste faktiskt rätt) och det försvårar själva skrivningsprossesen lite, eh...
jag köpt en ny dator idag, så inom kort skall jag slippa gamnacke vs. felstavning p.ga haka på tangentbord.

idag dagen har varit sådär lite lagom surrealistisk. kortfattat; jag mötte (ytterst) motvilligt en naken kille i källaren i skolan (och nej, det var ingen såndär ouyeah-sexy-mama-brad-pitt-kropp. nej nej, snarare helt tvärt om; lönnfet och finnig). aaanyhow... eh. ja. okej, det var väl den enda surrealistiska händelsen idag.

jag kom också fram till följande idag:
om du failar i matte A ger samhället dig två alternativ
1. spatsera på centralen, leta pant, hosta slem och gorma resten av ditt liv.
eller
2. dö. (ja? eftersom alla hela tiden säger hur mycket svårare det hela tiden blir att läsa upp matte A på komvux och att om du inte har godkänt i ämnet kommer du förmodligen inte få jobb eller utbildning. peppt.)

känns ju bra för min del..... eh, alltså. jag vill ju varken eller. vad skall jag göra?!!


bisous~~~

/linnéa

de tidlösa dagarna

fuktig tystand tränger in i mig
gatulamporna spottar kyligt ljus på marken
jag går hem full mitt på gatan
svart asfalt rullar under mina fötter
jag kommer aldrig hem

09.50!!

Bill Broonzy - She caught the train

tio i nio vaknar jag och undrar vad det är för dag, vilket år, vad mitt efternamn är och vilken planet jag befinner mig på. jag inser senare att klockan är 09.56 och det är söndag (!!!). logikens närvaro blev plötsligt stark. jag blev Linnéa och det blev 7e september (eeh... OK, i admit it. jag kollade upp det precis innan jag skrev ned det).
nu undrar jag, vad är det för ondsint kraft som inte låter en flicka sova längre än tio i nio?! någon där ute vill mig ont. i can feel it.

nu lyssnar jag på Whiskey and good time blues som för att trösta mig. fungerar sådär.


piss out!

wednesdaaay

onsdagar är dryga på så vis att den ligger mitt i veckan. på tisdagar är jag fortfarande ganska (=lite) pigg sedan helgen, och torsdagar ger hopp om att det snart är fredag. fredagar är bra, det känns lite som om jag inte har lika mycket plikt, krav och skyldighet då. alla lärare (plus elever) är lagom möra i slutet på dagen, och om man har tur får man sluta tidigare. hooray.


idag har varit en tråkig dag. så pass tråkig att om du frågar mig om en vecka eller så vad jag gjorde onsdagen den 3e september skulle jag förmodligen inte minnas.
nu när jag tittar ut ser det ut att börja regna snart. vädret i tidningen avslöjar att jag har förvänta mig regn ungefär hela veckan. mor och mors sambo for till spanien igår. igen. de kom hem från spanien 28e augusti och åkte dit igen 5 dagar senare... hm, vadå, jag är inte bitter.


varför postar du ett inlägg om hur tråkig din dag har varit och dylikt, det finns ju ingen som bryr sig, tänker säkert du, förundrande läsare. -sant, det finns säkert ingen som bryr sig. men jag är jag och talkie walkie reflekterar mitt liv. vad som händer i mitt liv är jag. gilla läget.
som jag skrev tidigare har idag varit en tråkig dag som jag säkerligen har glömt om en vecka... OM jag inte reflekterar över dess extraordinära tråkighet och skriver ned det, så om jag drabbas av amnesi och glömmer bort vem jag är kan jag bara läsa talkie walkie.



P.S hittade en grym konstnär idag, hennes hemsida hittar ni här. jag skulle då inte tacka nej till en av hennes tavlor i mitt hem.


(bild: Fumi Watanabe)


Buh-bye!

"All the leaves are brown, and the sky is gray..."

soundtrack: The Mamas and the Papas - California dreamin'


jag märker av hösten som sluter sig runt skåne som en mjuk omfamning. mitt huvud börjar vänja sig vid alla arbeten och projekt som, för mig, far fram i ljusets hastighet. efter en skolvecka blir jag mörare än marinerat kött. helgerna sovs bort, helt enkelt.


jag har börjat göra skalor på hur mycket jag tycker om olika grejor (skägg, filmer osv.)
från ett till fem så ligger du på en fyra, gränsar till en femma. resten får du klura ut själv.


imorgon är det officiellt höst...

sayonara !

On Seeing the 100% Perfect Girl One Beautiful April Morning

(text: Haruki Murakami)


One beautiful April morning, on a narrow side street in Tokyo's fashionable Harujuku neighbourhood, I walked past the 100% perfect girl.

Tell you the truth, she's not that good-looking. She doesn't stand out in any way. Her clothes are nothing special. The back of her hair is still bent out of shape from sleep. She isn't young, either - must be near thirty, not even close to a "girl," properly speaking. But still, I know from fifty yards away: She's the 100% perfect girl for me. The moment I see her, there's a rumbling in my chest, and my mouth is as dry as a desert.

Maybe you have your own particular favourite type of girl - one with slim ankles, say, or big eyes, or graceful fingers, or you're drawn for no good reason to girls who take their time with every meal. I have my own preferences, of course. Sometimes in a restaurant I'll catch myself staring at the girl at the next table to mine because I like the shape of her nose.

But no one can insist that his 100% perfect girl correspond to some preconceived type. Much as I like noses, I can't recall the shape of hers - or even if she had one. All I can remember for sure is that she was no great beauty. It's weird.

"Yesterday on the street I passed the 100% girl," I tell someone.

"Yeah?" he says. "Good-looking?"

"Not really."

"Your favourite type, then?"

"I don't know. I can't seem to remember anything about her - the shape of her eyes or the size of her breasts."

"Strange."

"Yeah. Strange."

"So anyhow," he says, already bored, "what did you do? Talk to her? Follow her?"

"Nah. Just passed her on the street."

She's walking east to west, and I west to east. It's a really nice April morning.

Wish I could talk to her. Half an hour would be plenty: just ask her about herself, tell her about myself, and - what I'd really like to do - explain to her the complexities of fate that have led to our passing each other on a side street in Harajuku on a beautiful April morning in 1981. This was something sure to be crammed full of warm secrets, like an antique clock build when peace filled the world.

After talking, we'd have lunch somewhere, maybe see a Woody Allen movie, stop by a hotel bar for cocktails. With any kind of luck, we might end up in bed.

Potentiality knocks on the door of my heart.

Now the distance between us has narrowed to fifteen yards.

How can I approach her? What should I say?

"Good morning, miss. Do you think you could spare half an hour for a little conversation?"

Ridiculous. I'd sound like an insurance salesman.

"Pardon me, but would you happen to know if there is an all-night cleaners in the neighbourhood?"

No, this is just as ridiculous. I'm not carrying any laundry, for one thing. Who's going to buy a line like that?

Maybe the simple truth would do. "Good morning. You are the 100% perfect girl for me."

No, she wouldn't believe it. Or even if she did, she might not want to talk to me. Sorry, she could say, I might be the 100% perfect girl for you, but you're not the 100% boy for me. It could happen. And if I found myself in that situation, I'd probably go to pieces. I'd never recover from the shock. I'm thirty-two, and that's what growing older is all about.

We pass in front of a flower shop. A small, warm air mass touches my skin. The asphalt is damp, and I catch the scent of roses. I can't bring myself to speak to her. She wears a white sweater, and in her right hand she holds a crisp white envelope lacking only a stamp. So: She's written somebody a letter, maybe spent the whole night writing, to judge from the sleepy look in her eyes. The envelope could contain every secret she's ever had.

I take a few more strides and turn: She's lost in the crowd.



Now, of course, I know exactly what I should have said to her. It would have been a long speech, though, far too long for me to have delivered it properly. The ideas I come up with are never very practical.

Oh, well. It would have started "Once upon a time" and ended "A sad story, don't you think?"



Once upon a time, there lived a boy and a girl. The boy was eighteen and the girl sixteen. He was not unusually handsome, and she was not especially beautiful. They were just an ordinary lonely boy and an ordinary lonely girl, like all the others. But they believed with their whole hearts that somewhere in the world there lived the 100% perfect boy and the 100% perfect girl for them. Yes, they believed in a miracle. And that miracle actually happened.

One day the two came upon each other on the corner of a street.

"This is amazing," he said. "I've been looking for you all my life. You may not believe this, but you're the 100% perfect girl for me."

"And you," she said to him, "are the 100% perfect boy for me, exactly as I'd pictured you in every detail. It's like a dream."

They sat on a park bench, held hands, and told each other their stories hour after hour. They were not lonely anymore. They had found and been found by their 100% perfect other. What a wonderful thing it is to find and be found by your 100% perfect other. It's a miracle, a cosmic miracle.

As they sat and talked, however, a tiny, tiny sliver of doubt took root in their hearts: Was it really all right for one's dreams to come true so easily?

And so, when there came a momentary lull in their conversation, the boy said to the girl, "Let's test ourselves - just once. If we really are each other's 100% perfect lovers, then sometime, somewhere, we will meet again without fail. And when that happens, and we know that we are the 100% perfect ones, we'll marry then and there. What do you think?"

"Yes," she said, "that is exactly what we should do."

And so they parted, she to the east, and he to the west.

The test they had agreed upon, however, was utterly unnecessary. They should never have undertaken it, because they really and truly were each other's 100% perfect lovers, and it was a miracle that they had ever met. But it was impossible for them to know this, young as they were. The cold, indifferent waves of fate proceeded to toss them unmercifully.

One winter, both the boy and the girl came down with the season's terrible influenza, and after drifting for weeks between life and death they lost all memory of their earlier years. When they awoke, their heads were as empty as the young D. H. Lawrence's piggy bank.

They were two bright, determined young people, however, and through their unremitting efforts they were able to acquire once again the knowledge and feeling that qualified them to return as full-fledged members of society. Heaven be praised, they became truly upstanding citizens who knew how to transfer from one subway line to another, who were fully capable of sending a special-delivery letter at the post office. Indeed, they even experienced love again, sometimes as much as 75% or even 85% love.

Time passed with shocking swiftness, and soon the boy was thirty-two, the girl thirty.

One beautiful April morning, in search of a cup of coffee to start the day, the boy was walking from west to east, while the girl, intending to send a special-delivery letter, was walking from east to west, but along the same narrow street in the Harajuku neighbourhood of Tokyo. They passed each other in the very centre of the street. The faintest gleam of their lost memories glimmered for the briefest moment in their hearts. Each felt a rumbling in their chest. And they knew:

She is the 100% perfect girl for me.

He is the 100% perfect boy for me.

But the glow of their memories was far too weak, and their thoughts no longer had the clarity of fourteen years earlier. Without a word, they passed each other, disappearing into the crowd. Forever.

A sad story, don't you think?


Yes, that's it, that is what I should have said to her.

sammanfattning

so long ago, was it just a dream?

john lennon - dream #9

nyckelord: fotografi, adoption, barndom, uppväxt, dövhet


återkommer !
----------------------------------------------------------

hur vet man ifall något verkligen har existerat eller ifall det bara var en dröm? duvet när man vaknar från en dröm som var otroligt verklig och är helt övertygad att det verkligen har hänt? så känns det. flyktigheten lurar mig ifrån verkligheten och tiden blir lurig.


idag kom en kille fram till mig och sa "hello, my name is Fred. here is my number, call me sometime and i might take you out for dinner" och gav mig ett visitkort med ett nummer på. malmö är fullt med spännande och konsigt folk. indeed.

(p.s hur vet man ifall något man har gjort är fel? när jag var liten snodde jag en plastanka från mig dagmamma. var det fel?)





Destination Jamaica vs. Scotland !

små gåtor i vardagen

jag har gått på k-brunnar hur länge som helst nu. när skall vi bli kompisar?

bonjour journal

soundtrack: I'm sorry I love you - The Magnetic fields

det tar inte lång tid innan jag börjar sakna.
ge mig tillbaka kvällar med parkscen, prips blå, ösregn och soldis om vartannat, kasettband och rökiga ateljéer!
snart bär det tillbaka till pendling, scheman och överkokt pasta... fast jag saknar lite struktur och ramar i vardagen, så suckar och gnäller gör jag inte. ännu.
fast morgondagen skall förhoppningsvis vara späckad av trevliga grejor! återkommer...



au revoir kära vänner, ovänner, djur, odjur, skräcködlor etc. (no offence till er icke nämna, jag har varken tid eller lust att skriva ned alla)

sleeptalkin'

soundtrack: Belly - Sweet Ride

inatt är det natt igen. och jag känner mig som en ut-och-in-vänd strumpa.

jag ska försöka posta färre inlägg som är skriva på natten, jag märker att jag börjar skriva som jag tänker (och det vill vi inte), illa, illa.

god natt, vackra människor!

vind i segel

soundtrack: Beirut - Nantes

nattens storm verkar ha lagt dig och det börjar lätta ute nu.

biljetten är bokad, så imorgon vaknar jag runt klockan fem på morgonen. helt galet tidigt.
jag går inte ens upp så tidigt när jag ska till skolan. men jag klagar inte. med en iPodis klarar jag av det mesta. min iPod är en bra uppfinning.

inatt skulle min syster gifta sig på ett pågatåg. hon fick kalla fötter och grät inne på toan, och jag målade mina läppar med rött läppstift.

min kompis dumpade sin kille och vi rymde från skolan genom ett fönster i mitt rum. jag satt på skoltaket och smsade.
ett fönster var ombyggt till bikupa och var fylld med döda bin. äckligt, tyckte jag. vi gick inte genom det fönstret.

jag har ett styckte katt sovande på benet

hej då !

me, myself and talkie-walkie

soundtrack: Know your chicken - Cibo Matto


idag funderade jag lite och min slutsats är följade;
jag är inte bara jag.
"talkie-walkie" valde jag först för att det låter grymt och det är lånat från ett av mina favorit album.
men nu börjar jag bli osäker ifall det inte är mer.
det finns jag. och så finns det talkie-walkie.

jag fick ett mail ifrån Kumi idag, så jag åker troligtvis till Göteborg den 11e
idag lagade jag tagliatelle med paprika, zucchini och hemmagjord pesto
och idag kom en förvirrad äldre herre med ett glas med bajs till mor när hon hade lunch
och jag bestämde mig för att jag troligtvis inte ska satsta på en karriär inom sjukvården

god natt, mina medmänniskor och läsare (vadå, typ 3, pers??)

stackars mormor

stackars mormor
mormor gråter ensam
vad betyder mormors broderier
när hon är ensam?

stackars mormor
gråter i sina broderier
hur kan söta katter och hundvalpar hjälpa mormor nu?

stackars lilla mormor
mormor har radion igång
för att få höra människoröster
mormor låtsas att hon har umgänge

stackars lilla mormor
påminner för mycket om verkligheten
ingen vill umgås med mormor

du vet bruset när man tar av kapsylen ifrån sockerdrickan? så känns det i magen.

soundtrack: Mei ga inai - Joe Hisaishi

hela tiden
tittade jag
över min axel

det kändes som du var där
men
det var bara solnedgången

lika varm
lika oemotståndlig
lika kortvarig

(bild & text: Linnéa Sjöstedt)

slutet av gatan; återvändsgränd

nu är jag här igen
och jag känner igen den här platsen alltför jävla väl
jag bara står här som ett fån
rakt opp&ned
och stirrar fåraktigt på luften mellan mig och strömbrytaren

ett par ihopvikta cheap monday-jeans flinar lömskt i hörnet

golvet är täckt med smuts men
sängen är ren
jag har krupit ihop till en liten knappt synbar prick i sängen
under täcket


john blund kommer alltid sist till mig.
john, skynda dig till mig och strö ditt silver i mina ögon
jag vill inte se mer, gör mig blind

snart kommer den. sömnen
en sömn som varar lika länge som istiden

wanderlust

ett flygplan flyger förbi
högt ovanför mitt huvud
pulsen ökar
och blir plötsligt hörbar

DUNK DUNK DUNK


jag går till flygplatsen och väntar
på någon
kanske dig
jag brukar gå dit och vänta
ibland hälsar någon
"hejsan!"
"hej."
jag smälter in i bakgrunden
i tapeterna
och mina fotsteg dränks i ljudet av rullande väskor och klackskor

i mitt huvud, jag kan jag höra ljudet av vingslag

rökpaus

jag tog en omväg
för att spana in
en busschauför
som stod och rökte

jag gick förbi snabbt
två-tre sekunder
jag sneglade på honom
med ett likgiltigt uttryck

jag tror det hördes
när jag svalde
både läpparna och halsen brände
av uttorkning

jag undrar vilken buss han kör.

(jag visste att jag saknade dig,
men det var idag jag insåg hur vilsen jag verkligen är)

bitterljuva helvete

jag är ensamheten
det stinker ensamhet om mig
mina kyssar
smakar ensamhet

ensamheten är
inte längre abstrakt

jag är ensamheten

folk går alltid ett par meter
ifrån mig
de vill inte bli smittade

"ensamhet kan inte smitta, men botas"
tänker jag
och går framåt på svart och vita gator

"tiden är min medicin"

du tror inte på magi
men ändå
intalar du dig att
magi existerar

men det gör ont
för du vet
att du
egentligen tror på
verkligheten
som slår dig i ansiktet
som en stor död lax


drömmarnas förförande
dofter lockar dig
ifrån mig
med ett finger
under din haka

hoppet river mig
river hela min kropp
inuti och utanpå




illustration: linnéa

"Alla stjärnor är döda"

Det är fredag morgon och han har tagit ledigt, för att kunna sova. Helst hela dagen.
Björken blommade utanför hans fönster och en oavbruten vårbris smekte hans kind igenom det öppna fönstret.
Han är egentligen pollenallergiker.
”Det är värt det”, tänkte han när han mindes hur hon brukade sitta under björkarna i stan och skriva i sin bok.
Värt att minnas henne.
Han mindes hur hon brukade undvika ögonkontakt och fingra på naglarna när hon var nevös, petade bort gammalt nagellack.


Om han blundade kunde han efter en liten stund minnas hennes blyga leende. Det som lika snabbt uppstod som försvann.
Det tog honom ett par månader innan han hann se det för första gången, och då kunde han inte sluta leta efter det i hennes ansikte. Det var som att fånga en guldfisks glittrande i en smutsig damm.


Han sträckte ut armen till höger och plockade upp en vattenflaska med handen. Han tänkte på guldfiskar och drack vattnet.
Han lutade sig tillbaka ner i kuddarna och såg på himlen igenom fönstret.
Det var nästan helt klart bortsätt ifrån några få tunna fjädermoln.
Han blundade och behövde inte vänta länge innan hans medvetande klättrade ut igenom fönstret. Han föll in i en stillsam och likgiltig sömn.[...]





(text: linnéa sjöstedt
foto: masao yamamoto)

i mitten av ett risfält

jag öppnar medvetandet och
kollar tillbaka
på det som mest liknar gamla fotografin
tagna med en Diana kamera

man kan höra lilla sparvens röst sjunga
i bakgrunden på fotografierna
hon sjunger om Paris

jag gråter, längtar och saknar





[sprakande ljud av vinylskiva]





hon är den som skriver
brev som saknar mottagare och avsändare
och hoppas att någon där ute kommer förstå
fast blir sorgsen
när hon vet
hon kommer förbli ensam

han är den som lämnar
en bandspelare på "record"
på tåg, fik och andra offentliga platser
för att sedan
när han är hemma
lyssna på kasettbanden
när han ligger ensam i sängen
och låtsas
att han inte är ensam



[ljud av vinylskiva som tar slut och spelaren stängs av]

the end

alla pratar om hur det ska gå fort.
ifall något är långsamt blir de otåliga och misstänksama.


ibland tror jag att de egntligen bara vill få sitt liv fort över
så att de kan kasta sig ned i en soffa med någon de tycker om i slutet.
släcka alla ljusen, blunda och lyssna på pianomusik när tiden inte längre spelar någon roll.
vore det inte fint.

någon dag kommer allt ta slut, men låt oss inte låta det gå fort.

schack matt!

jag drömmde om uppkastningar inatt, bullemi. mina vänner.
hur hela kroppens innehåll rymdes i en liten toalettstol, och sedan bara spolades bort.
och hur ren man måste känna sig efteråt. som ett nyfött barn.

fast egentligen vill jag inte spola bort maten jag åt, bara känslorna som äter mig.

(jag är slut)

ibland när jag vill komma bort ifrån verkligheten klär jag upp mig fint och sminkar mig så fint jag bara kan
och går ut i natten på vintern.
jag ställer mig i mitten av en lång väg med utsträckta armar och räknar stjärnorna.
det får mig att känna mig mer verklig. men också overklig.
jag glömmer. och känner inget.

jag är förlorad i snön i norrland.



p.s
jag vill ha tillbaka min strumpa.

rädda flickan. rädda henne.

"ta med mig någon annanstans" sa flickan.

den där flickan som fick dig att gråta. hon som fick folk gråta.

nu såg du att hon faktiskt bara var, som du alltid har trott, ett litet lamm.

ibland när jag tänker på dig tänker jag: tänker du på mig?

du har gått under en stege och tror
jorden går under.

stanna här med mig,

vi kan försvinna tillsammans.

håll i dig och
kolla inte neråt.

vi ska förenas

och bli en gas,

som försvinner

ut i rymden.

bara om du stannar här.

vi kan spendera all vår tid tillsammans

kasta speglar på olika dörrar vi ser,

om du vill.

vi kan spendera tid tillsammans plantera träd.

magiska bönstjälkar, olivträd, lönn och körsbärsträd,
vad du vill!

bara vi spenderar all framtid tillsammans.

om bara du stannar här.

bye bye love bye bye happiness

jag orkar inte med mig själv.


inte idag, och förmodligen inte morgon.


jag är trött på linnéa.

jag vill vara sällsynt, inte fridlyst.

(foto: marianne maric)

rosengarden

(foto: Marianne Maric)



talkie-walkie?
talkie-walkie?!
TALKIE-WALKIE ! ! !

vad är talkie-walkie?
talkie-walkie är linnéa.
vad är linnea.