jag drömmde om uppkastningar inatt, bullemi. mina vänner.
hur hela kroppens innehåll rymdes i en liten toalettstol, och sedan bara spolades bort.
och hur ren man måste känna sig efteråt. som ett nyfött barn.
fast egentligen vill jag inte spola bort maten jag åt, bara känslorna som äter mig.
(jag är slut)
ibland när jag vill komma bort ifrån verkligheten klär jag upp mig fint och sminkar mig så fint jag bara kan
och går ut i natten på vintern.
jag ställer mig i mitten av en lång väg med utsträckta armar och räknar stjärnorna.
det får mig att känna mig mer verklig. men också overklig.
jag glömmer. och känner inget.
jag är förlorad i snön i norrland.
p.s
jag vill ha tillbaka min strumpa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar