747

Ibland trivs jag bättre i himlen. Ibland är det så himla mycket bättre i luften.
Lättare att andas ut.

Det finns ingen ordning i mitt huvud. Det känns lite som att jag har packat ned hela 2009 i en lite för liten väska och när jag just skulle trycka ned det sista lilla räckte väskan inte till och kräktes upp hela året igen, över hela mig. Och det är så mycket. Jag orkar inte vika ihop allt igen och skaffa flera väskor.
Men jag ska göra det, snart. Måste bara vila ögonen lite först.

Joyeux noël,

eller god jävla jul, som man säger i Sverige.

Detta om rotlöshet

Har blivit mer övertygad om att detta inte är en högtid som passar mig. Alla slaktade djur, allt glitter, glättiga sånger och detta ofrivilliga krav att vara glad 24/7 i en månad.
Jag vill kunna vara ledsen, arg, irriterad eller vad jag vill utan att jag ska bli suckad åt. Jag känner mig fruktansvärt instängd och tvingad, det är outhärdligt.

Och detta om rotlöshet. Det gör inte saken bättre. Inte ett dugg, faktiskt.

Det finns ingen längtan till den gamla goda tiden, bara beundran över allt vi har tagit oss genom.
Renässans, humbug! Man visste inte bättre då. Det var fan inte bättre förr.

Luktminne. Jag vill inte minnas.

Känselspröt, i nacken och på näsryggen.

Sover sämre på nätterna, är mycket sällan riktigt utvilad. Känner mig som katt på en tunn liten spindeltråd och inser efter halva biten att tråden kommer troligtvis gå sönder och det är för sent för att vända tillbaks nu.

Lealös, redlös.

"Hon stannar gärna i några dar men när du vill hålla henne kvar blir hennes ögon iskalla och du blir bitter som galla."

Korp

1.
I skinnet på din överarm, under mina fingrar.
I sängen under lakan, på fotografin.
I min dator, på min näthinna.

2.
I myter, i sanden och vinden. I skinnet på människohjärtan, i minnet.

3.
Telefonledningarna på perrongen, rör aldrig två ledningar samtidigt.
Vi dör aldrig i olyckor, vi dunkar huvuden mot glas. Vi självdör.

4.
Hela landet, hela världen. Slå den, döda den!
Döda den så att jag får leva.

5.
Du är inte så fin egentligen, och du sjunger uselt. Men det är något med dig. Något jag vill bevara för alltid.

6.
Jag lärde mig utav dig att aldrig mer lita på någon människa. Jag lärde mig att flyga, jag lärde mig att fly.

7.
Man kan inte hångla med en näbb. Jag får helt enkelt berätta för dig hur mycket jag tycker om dig.

8.
Magisk. Men egentligen bara a-lagarnas enda lojala vänner på bänken.
Fast vi vill egentligen bara ha ditt korvbröd.

9.
Sagor för rädda barn som inte kan sova. Och aldrig mer kommer kunna.

10.
Skrik. Döden kommer, budbäraren av död. Akta er. Skrik.

11.
Dödens budbärare hittades död på tågrälsen. Huvudet avskiljt från kroppen. Ett uppenbart självmord. Är vi odödliga nu?

12.
Havsvatten och klippor. Vi gråter ut ord bara de visaste på jorden förstår.

13.
Godnatt solen. Jag väcker dig imorgon.

Hon var aldrig nöjd med det hon hade.
Med tåspetsarna på trädäckets yttre kant tittar hon ut över det mörka havet som egentligen var en helt vanlig gräsmatta. Men för henne var det intet.
Ett steg ut, om hon ville. Men hon står kvar.
Det är inte slut ännu, hon bestämmer när det tar slut.
Mörker betyder inte att något tar slut, men alla är lurade att tro så, att när man släcker lampan på kvällen när man ska sova, då tar dygnet slut.
Hon sover bara på dagarna.
På nätterna står hon på trädäcket och blickar ut över sitt rike, det enda hon inte har spelat bort på sina sista pengar. Det enda hon har kvar.
Hon är sitt lejon på sin lejonklippa.
Men hon sköt inte ut bröstet eller höll stolt upp hakan i mörkret.
Hon står på sin lejonklippa med böjda ryggkotor som knäpper misstänksamt i varje rörelse.
Blicken fäst på gräsmattan, intet.
Hon står där hon står. Med snö på toppen på bergskedjan. Orörlig, såklart.

Alla gånger man försöker älska någon och misslyckas. Alla gånger man försökt undvika älska någon och misslyckas. Alla dessa misslyckanden.

Jag känner mig fruktansvärt belåten med att jag fick igång kaminen med en lagom eld. Graderna stiger från ingenting alls till varmt.

Lyssnar på Beach boys. Det är snart jul och musiken skär sig jättemycket till årstiden. Men jag har dragit ner alla persienner och det är varmt nu. Och ljust, jag har tänt alla lampor.
Mera ljus!

Jag tror det är självinsikten som sliter mest.
Varför måste jag veta vem jag är, räcker det inte att människorna omkring mig gör det? Vem jag är är ju ändå inte viktigt.

Om jag sitter kvar mycket längre på bänkarna i denna staden och fortsätter gräva min grav med fötterna i sanden
- då vet jag faktiskt inte vad jag tar mig till.

Jag behöver något nytt.

Fler nackdelar med människans kommunikationsform:
Ett ord, två bokstäver, kan fördärva henne totalt.
Ju mindre ord, ju mer ont gör det, eller?
Det är det där satans behovet av bekräftelse som har växt fram hos henne i samband med språket.

Words are very unnecessary, they can only do harm.

Ibland (Just nu).

Typiskt denna årstiden. Jag skyller på första advent.

Malmöfestivalen 07 satt jag och Pauline på en container och lyssnade på livemusik.
Fotograderade dessa som satt framför oss, vi frågade ifall de ville pussas lite på ett kort. Det ville de.

Jag vet inte vad jag ska skriva.
Allt jag formulerar känns otroligt ansträngt och gör mig bara illa till mods.
Jag är väl lite projicerad av den strama vardag som omfamnar mig, sträcker ut sig som ett utsträckt gummiband.

Jag hatar och älskar människans kommunikationsform. Det är fulsnyggt.

Festivalhosta och det är lördag igen.
Tänker på rena, släta lakan. Manglade lakan som prasslar och luktar ingenting. Inte ett spår av mänskligt liv någonstans.

Telefonsvarare

Ena benet i sängen, andra vid datorn. Brukar alltid fastna såhär.
Somnar lite för sent på kvällarna och spelar lite för mycket musik. Har lite för mycket sentimentala nattankar som håller mig vaken.

Tänker på hur det var alla sitta på vinterasfalt och i min handflata hörs din telefonsvarare om och om igen, likt ett mantra. Varje gång känns mer, det gör ondare.
Varför svarar du inte?

Jag skall måla hela världen lilla mamma

Jag skall måla hela världen lilla mamma, full av solsken varje dag.
Att det regnar och är grått det gör detsamma, du skall solsken i ditt fönster ändå ha.



Tu me manques, maman.

Definierbara ögonblick 2

Kramas genom filmen och pussas genom reklamerna. Inte låtsas om krampen i armen och tungan eller att högerbenet sover. För så som vi ligger just nu skulle vi kunna göra för alltid.
Det gäller bara att glömma bort världen utanför novermberfönstret och successivt låta alla andra glömma oss. För vi finns bara här i snartvinter-sängen med oändlig hud.

Men som vanligt kom rastlösheten och skänkte mina drömlastade skepp. Och allt jag hör är det dova ljudet av de gå i kvav, det låter lite som när en nacke knäcks och går av på mitten.

I start to miss you, baby, sometimes.

Jag har ingenting att hålla tag i, eller något som håller mig kvar.

Detta föder migrän och hjärnspöken. Jag klarar inte av att formulera mig, det gör för ont; huvudvärken, bakfyllan.

wr00m wr00m *B33P* *B33P*

Jag har bestämt mig.
Jag ska göra det jag svor jag aldrig skulle, jag ska bryta mot mina egna principer. Jag ska svika mig själv och låta mig påverkas av vad alla andra som hela tiden har sagt, att jag annars aldrig har en framtid, att jag kommer bli för evigt arbetslös och fattig (inte för att jag alls begriper hur sista resonemanget hör till sammanhanget).

Jag tänker ta körkort. Snart.

Önskar ibland att jag stod inför döden så att jag fick mod att säga alla saker jag inte annars vågar, berätta hur jag känner och har känt.

Varför ska krävas något så livsavgörande för att våga göra något sådant? Jag tycker det inte borde göra det.

"Tampong, rulle av vätskeabsorberande material med olika användningsområden. Tampongen förs in i slidan för att suga upp menstruationsblod."

Det är vad de säger. Men det är en universell lögn. Vi alla är lurade.

Tampongens egentliga syfte är att hindra kvinnan från att förlora sitt hjärta, som översvämmar regelbundet en gång i månaden för att försöka ta sig ut ur kroppen. Om denna tampong, eller egentliga plugg, inte används förlorar hon alltså sitt hjärta.
Varför enbart individer av kvinnligt kön utsätt för detta finns det inga belägg på, men en anonym forskare gjorde tester och experiment på frivilliga män och kvinnor och kom till slutsatsen att kvinnans kropp försöker avstöta hjärtat, av någon anledning, regelbundet.

Samma anonyma forskade förstod att vissa av dessa kvinnor förlorar sina hjärtan och slutar blöda, detta kallas klimakteriet i folkmun. Men han berättar också att yngre kvinnor kan utsättas för detta, vilket är hittills helt oförklarligt.

Forskningen pågår fortfarande.

Varför ställer vi frågor vi inte vill ha svar på?
Curiosity killed the cat.

Att skänka delar av sig själv och inte få gensvar kan vara något av det som tär mest på en människa. Att känna hur man förlorar sig själv bit för bit.

Samma sekund som jag inser att jag avundas någon för deras liv och vill ingenting annat i hela världen än bara avsluta det jag lever nu och överta deras, då inser jag vilken usel människa jag verkligen är.
Och att inse det, det är nog det som är värst. Värre än jag är beredd att ge upp allt bara för att mitt liv är och kommer med all säkerhet aldrig bli så lyckat.

Avund är en tung börda som aldrig sover, som Weeping Willows sjöng.

När sömnlösheten översvämmar och dominerar varje natt och allt jag tänker är hur ihålig du känns när du sover bredvid mig.

Tyngden i bröstet när jag för en stund trodde att jag hade begått mitt livs största misstag, när kroppen kapitulerar och jag gör inte ens motstånd. Jag somnar.



Jag minns hur ont det gör med små, små nospussar på nackhåren.

Spenderar sönderstressade novemberdagar i dagdrömmar, det blir ett slags sätt att komma bort när det inte går att försvinna fysiskt.
Ibland rymmer jag i mitt huvud och går vilse. Knäskålarna skallrar mot varann och jag står böjd i en skog av minnen och ropar "Hjälp mig då, snälla, kan inte någon bara hjälpa mig!"
Jag hittar alltid ut själv till sist. På något vis.

Det är inte stress, det kallas skräck.
Jag är skräckslagen. Det har slagit mig nu.

Jag vill kräkas. Inte kräkas upp maten jag äter, jag vill kräkas känslorna som äter upp mig.

Hur alla små grejer plötsligt blir avgörande och hur telefonsignalen rycker i musklerna och skickar elektriska stötar till hjärtat. Jag måste hålla för öronen.
Det gör mig livrädd.

Ljusterapi

Vart tog solen vägen? Det sa november och plötsligt var den helt väck. Vissa dagar är som mest lite ljusgrått ute. Och när man vänder ryggen till fönstret i tjugo minuter och tittar igen ser jag bara en stor svart ruta i min vägg.

Lyssna på Goldfrapp och svensk november känns lite enklare:

Svårmod (pt. 1)

Jag föddes i en värld som heter Ingenting. Om världen heter Ingenting eller är ingenting, det är jag inte säker på. Men jag kallar den Ingenting.
När jag växte upp brukade jag åka till min kompis som bodde i en by nära mig, en by som hette Oro.
Vi brukade leka med döda djur på bakgården och lyssna på LP-skivor i min kompis källare.
Alltid när jag kom hem från min kompis kändes det som att jag hade glömt något där, eller som att min kompis hade stulit någonting från mig.

När jag blev stor lärde jag mig att leva utan det min kompis stal från mig och flyttade till en stad som hette Svårmod. Jag levde på rödbetor och ris i min lilla källarvåning.
Jag satt alltid ensam på kvällarna och lyssnade på samma låtar jag och min kompis lyssnade på i källaren.
Jag satt alltid bredvid min kobra och väntade. Jag väntade på att den skulle ringa och att något skulle hända. Vad som helst.
Nätterna blev längre och saknaden efter något jag aldrig hade ägt växte. Till sist fick jag inte plats i min pyttelilla källarvåning längre.

Eftersom jag var arbetslös levde jag på stulna pengar.
Jag blev en skicklig ficktjuv och lärde mig styra mina fingrar försiktigt som känselspröt.
Varje onsdag gick jag till noggrant handplockade ställen i Svårmod som jag visste kryllade av rika gamla tanter som oförsiktigt slängde med handväskor hit och dit.
Alla andra dagar i veckan satt jag bredvid min orangea kobra och väntade.

Jag höll ingen räkning på tiden men en dag märkte jag plötsligt att jag började försvinna. Inte fysiskt. Jag var fortfarande synlig, i den benämningen men den jag var när jag lekte med döda djur på bakgården fanns inte kvar.
Det fanns ingen kvar alls.
Allt som heter personlighet var fullkomligt utrotat ur min kropp.
Alla känslor var raderade och kvar fanns bara sot och ett litet hål i bröstet som tidigare var fullt utav, vad jag tror var, ensamhet.
En hyfsad jämförelse är en pepparkaksform, fast jag hade ätit upp all pepparkaksdeg.

Definierbara ögonblick:

När jag vaknade innan dig och gick förbi din sovrumsdörr som stod på glänt och såg dig ligga i sängen med täcket neddraget en bit så att axlarna syntes.
Dina axlar såg så bruna ut och jag blev mjuk i varenda led i hela kroppen.

Vissa dagar är jag trött på sådant som är fint. Då söker jag mig till vulgära texter och bilder. Bisarra situationer och saker som anses vara fult och äckligt.
Det drar ned mig på jorden och samtidigt får mig att känna mig verklig. Som om jag finns på riktigt.
Fult är det nya fint.

I slutet på oktober och början på november tror jag att jag somnade och gick i baklås i ett slags drömstadie.
Vad kunde jag göra? Jag vet inte. Så jag reste mig och spatserade i Stockholm och Umeå likt en vålnad. Jag slutade äta och slutade känna, förutom ibland när den riktiga flickans sömn tunnades ut och jag blev synbar på ytan.
Jag vaknade igår när jag fick en kniv i ryggen och du fick min rygg på kniven.
Men jag vaknade, i alla fall. Det är väl det som räknas.



(Bilden tillhör Alison Scarpulla)

Smuts under naglarna, jag vill skriva ingående om vulgära människokroppar och kroppsvätskor. Och långa utlägg om blod, död och om sådant som växer till liv i en död människokropp.

Smuts under naglarna och jag vill bara skriva om hur mycket jag förbannar november just nu och hur min intuition förvarnar mig på alla vis om att det kommer bli en mycket kall, ensam månad.
Och helst av allt vill jag bara ringa en kompis som skyndar sig över med en termos med te. Och sen vill jag bara sova, helst tills våren.

Hälsade på min syster i hennes nya lägenhet idag. Ungefär om åtta månader hoppas jag gör samma sak. Flyttlådor och tebjudningar i en värmeljus dunkel belyst lägenhet. Och lådvin. Boktravar som nattduksbord.
Det är någon slags charm i det. Att vakna lite för tidigt på en madrass på golvet och känna solen sticka i ögonen genom fönster som varken har gardin eller persienn.

Jag är flyttbenägen.

God morgon, svårmod.

Jag vaknade med en kvist i bröstet och cyanid i magen.
Vemod svårmod
ligger som klibbigt gift
över kroppen
som inte går bort
i en varm dusch

Klockan är mitt på dagen och jag vill bara somna om för ingen vet att jag är här och visst hörde du aldrig mig gråta mellan tuggorna, men jag har slut på cigaretter och jag kommer aldrig kunna somna om och att ligga där vaken är ju minst lika illa som att klä på sig och titta ut genom fönstret.

God morgon, svårmod.

Jag vet inte, det kanske beror det på klockan nio-kaffet, kanske en lite för stor dos utav Ernst-Hugo eller så är det känslan av att vara hemma i Umeå igen, men jag saknar dig lite. Ibland.

"It's like we weren't made for this world, though I wouldn't really want to meet someone who was."

Min mobil fungerar inte och jag kan inte minnas senast jag kände mig såhär evakuerad.

En sak har jag lärt mig; ensamhet är nästan aldrig vad du tror det är. Du är aldrig ensam när du känner dig ensam.

Då blir det vår igen

Det är höst nu. På riktigt. Regn på ballongräcket och stämbandsinflammation. Men om vi dricker whiskey och röker cigaretter är det snart vår. Nu är jag hos T i Hammarbyhöjden. Jag längtar tills våren. Kom igen, våren, kom nu!

I fredags mötte Simone upp mig på Centralen och så åkte vi och letade upp mitt hotell och sedan tog en liten fika, som vanligt.
Och igår träffade jag Simone igen, vi åkte och bokade tatueringstid. Sedan åt vi lunch med hennes kusin och pojkvän som också var i stan nu. Och efter det åkte jag och Simone till Gamla stan och tog en långfika.
På kvällen kom Amanda över till mitt ensamma lilla rum med två vänner och lite vin.

(Detta kan vara det mest triviala inlägget någonsin.)

DMs nya video. Se den. Bra musik.

Jag trycker på repeat för att just den känslan låten ger mig nu vill jag så gärna bevara. Allra helst plocka ned den och vika ihop den (för den är så himla stor att den inte ryms någonstans i hela Sverige) och lägga ner den i min ficka så att jag alltid går runt med den.

Längtan har byts ut mot en behov att älska.

Call me a fake, sir. You can call me a fraud. You can spit on my french knickers, you can call me a whore.

Shout out!

Förresten, någon html-kunnig eller bara vem som helst som vet hur man lägger upp bilder i större upplösning här på Blogspot utan att använda deras förvalda storlekar (som jag visar mitt missnöje över genom att, typ, aldrig ladda upp bilder)?
Utan att det sabbar min layout. För det har jag råkat ut för flera gånger och ungefär sådär kul.
Jag tänkte nämligen börja ladda upp bilder. Ibland. Oftare.

Puss!

Något rör sig i magen. Jag vet inte ifall det är en känsla som växer eller ifall det är något som reduceras. Jag tror det kan vara både och, samtidigt.

Dödslängtan, hemlängtan.

Ordförande i Ensamma hjärtan klubb och ju fler katter man skaffar ju ensammare är man, det vet ju alla. Det är vårt motto.
Du skall aldrig knulla bort ensamhet.
Du skall aldrig hava andra katter vid sidan mig.
Det är våra budord, våra lagar.
Du skall aldrig förbli ensam om du förhåller dig till dessa lagar.

Ensamhet är en sjukdom som går att bota.
Köp ditt Aldrig-mer-ensamt-hjärta piller på närmsta ICA. Du märker resultat redan samma dag som intag av medicinen.

Vi kallar varann vänner, men det är vi väl inte egentligen. Vi är mindre än det. Knappt ens bekanta.
Jag tar tillbaks allt jag gav dig utav mig. Jag behöver det mer än dig nu.

On dort mieux quand il pleut

Är du lycklig nu?

Arton är bara en enda stor besvikelse.
Soffsittning och väskvaktning. Det är inte alls som på bilderna.
Ölen är inte lika billig, musiken är inte lika bra, kyssarna smakar sämre.
Jag har inget tak över huvudet bara regndroppar över håret som får det att likna ett hårnät.

I've come to wish you an unhappy birthday

Något hårt har fastnat i mitt bröst. Det känns som om någon har tryckt in en kvist i min bröstkorg.

Om jag fick välja skulle jag somna någon timme efter midnatt med kallt vatten och rena prassliga lakan. Kanske med någon som berättar sagor för mig.
Och när jag vaknar vill jag äta perfekt kokade ägg i sängen och titta ut på snart klockan tio solen. Kanske äta en liten bit pannkakstårta.

Istället; vrider mig i någon timme efter midnatt i en varm och skrynklig säng. Konstgjord väckning beställd klockan 05:30. En knapp halvtimma för hemma och sedan religion i skolan.

Livet hatar mig.

Och jo, jag fyller ju år imorgon.

Det sorgligaste av allt är nog att komma hem efter en hel dag och inse när katten rusar fram mot mig och stryker sig mot mina ben; detta är den första fysiska kontakten jag har fått idag.

Längtan destillerar i min kropp och jag vaknar varje morgon klockan 06:00 och ser mina andetag, min längtan, fastklistrad på fönstret i form av kondensdroppar.
På nätterna ligger jag på rygg och tittar på taket. Jag låtsas att jag är ett skepp. Ett stort skepp som dånar ensam över ett sovande hav. Skeppet, eller jag, rasar framåt, jag längtar efter en hamn. Jag dånar.

Åksjuka

260 km/h och ökar. Gatorna är mörka och tomma och ljudlös kastar sig bilen fram över gatorna. Asfalten är blöt, det smaskar under däcken på bilen. Gatorna är för visso tomma men någon kan överraska när som helst, var som helst. Gatulamporna kastar distribuerat ljus på mitt ansikte. Tanken på hur snabbt jag rör mig genom staden och på hur snabbt allt kan vara över (det tar bara en sekund att dö); en slags frihet.

En flygkrasch spräcker en mödomshinna och en tågräls knäcker en bröstkorg.

I'm going in for the kill

Idag fick jag höra av min syster att hennes pojkvän hade sagt att han tänkte på mig när han hörde "In for the kill" för att han tyckte jag påminde om Elly Jackson.
Det var det finaste jag har fått höra på ett tag och jag kommer kunna leva på den komplimangen rätt länge. Det tror jag.

Hur många koppar te du än dricker kommer du alltid känna en vänsterprasslande ensamhet i ett hotellrum för två; ensam.
Inget teblad i världen kan lösa upp dessa känsloknutar eller någonsin ändra på det faktum du försöker fly från men det står klart, det står i taket ovanför sängen och på glasrutan när du tittar ut genom fönstret; jag är ensam.

Hur många post it-lappar du än klistrar fast på väggarna med små fina ord och hur många pressade blommor och löv du än hittar mellan sidorna i böcker i bokhyllan vet du att det är sant.

Men du ljuger.

Veckan hittills har varit tusentals nålar i ryggen, i magen och i bröstet.
Och det är bara torsdag.
Jag undrar hur länge till jag klarar av att sitta på morgontåget tjugo över sju och blinka bort tårar.
Jag tänker att jag är slut, att min depå är slut. Det ger mig en onormal känsla av frihet.
Jag tror inte det är helt okej.

Det värsta är inte att du beter sig så oerhört självcentrerat eller att du är en opålitlig person som sviker, sårar och krossar hjärtan.
Nej, det är inte det.
Det är att jag innerst inne förstår att jag har samma blod som du under mitt skinn, jag är du. Och jag börjar bara bli mer och mer övertygad om att denna profetia inte går att kämpa mot.
Ska jag bara kapitulera och se på när jag formas till dig?

Jag är mållös.

Känner mig naiv när jag kommer på mig själv med att tänka att det var lättare att hantera smärta förr i tiden. Tänker att allt man behövde göra var att skriva en gråtmild soullåt och sedan gråta ut texten i mikrofonen och sen var det liksom över.

Sleepless

"As you lie before me now, like a shadow
on a pea green sea
Never thought that I could find you so hollow
laying into me"

Vi drar till Malmö

Idag åkte jag och söta fina Jeny till Malmö vilket var utan tvekan den roligaste och mest värda dagen sedan hösten gjorde intrång örfilade mig sisådär i början av September.
Det var kyligt ute men växlade mellan små moln och höstsol. Perfekt väder. Halsduksväder.
Jag fick och gjorde av med nästan hela studiebidraget idag (och jag ångrar inte ett öre!).
Jag köpte mina drömmars skor och gjorde bort mig i ett omklädningsrum.
Nu ska jag gå omkring i mina nya skor och fundera ut något sett jag kan ha råd att köpa jeansen jag testade idag.
Tips för snabba cash mottages tacksamt.

Idag hittade jag ett brev hemma adresserat till mig med raka små bokstäver. Det var ett exemplar av Släktträffs nya EP. Så himla fint.

Jag jobbar två dagar i veckan i Klippan. En by, som jag upptäckte idag, är död.
Jag känner mig som en blomknopp på ett radioaktivt land.

Aldrig trodde jag att komma tillbaka till min uppväxtplats skulle kännas så obekant. Allt jag kände var bara en slags bedövad smärta och likgiltighet.
Jag har glömt bort vem jag var, det gör inte ont längre.

russinhänder

hur du låg på rygg i sängen och spände ut handflatorna
dina russinhänder drog försiktigt över min ryggrad och mina blå blodådror
på handleden

hur molnen liknade en undergång från sängen en tidig söndag
i november
och på perrongen satt fåglarna på telefonledningarna
jag har aldrig känt mig så död

du följde mig inte hela vägen hem
jag vaknade på gräset i någon trädgård
kläderna, håret och huden; allt var blött av morgondagg
och tårar
jag var vilse och du visste inte att jag låg där i urinstänk
och vinspyor

du spelade med dragspelsfingrar över min mun
vi brukade spela munspel
men nu är helt tyst och jag
fryser
det är kallt som i graven
fråga mig, jag vet

När sömnen ligger kvar på huden som torkat saltvatten

Kom hem idag klockan elva idag.
Jag plockade gräslök i trädgården och lagade en omelett med parmesanost och gräslök.
Jag somnade i soffan och vinden blåste hårt på huset, det gör den fortfarande. Fönsterna knakar.
Jag vaknade av att jag skrattade.
Undrar vad jag egentligen drömde.

En jätteliten Linnéa står i inuti min kropp och skriker.

"Min splitternya vän, som är en pojke, sov över hos mig i natt för första gången. När klockan ringde i morse var det mörkt ute för första gången i år. Medan han duschade, lagade jag havregrynsgröt. Sen satt vi och fnissade över våra gröttallrikar, jag i T-shirt och rufsigt hår, och han redo för jobbet. I hallen kramade han mig länge, länge.
"Jag är galen i dig", tog jag mod till mig att viska.
"Vi hörs ikväll", log han. När han stängt dörren efter sig hade det börjat ljusna ute och jag tänkte: "Kom an då vintermörker! Det här året tar du mig inte." "

Till frukost åt jag en skål med rakblad och mjölk. Jag satte mig på bussen med den där gnisslane, skärande smärtan i buken.
Jag försökte svälja för mycket och för stort och nu betalar jag priset, det gör bara ont. Ont i magen, ont i ryggen.
Min kropp när kanske inte tillräckligt stor för att klara av att smälta ned det.

I torsdags bokade jag tågbiljetten. Jag börjar se ett sammanhang, saker börjar komma i ordning och jag ser mig själv genom ett monokel.
Jag förstår nu vad de menar, jag lärde mig det genom dig.

Pansarkex

Gjorde en spellista idag som heter The lesson today is how to die.
Det är en sådan man lyssnar på när man sitter på tåget/bussen/i bilen/på cykeln eller när man går en måndag morgon till jobbet eller skolan eller vart man nu ska.
Det är musik man kan lyssna på när man känner sig helt uttömd på allt och vill bara bli full igen. Och musik som man lyssnar på när man vill sjunga med i någon låt.
Den är hård och mjuk på samma gång, som ett pansarkex, ungefär.

Lyssna gärna på den lite.

Hello, it's me

i knew it from the start: this friend of mine would fall apart.

Slutet av veckan sätter sig alltmer ofta som en klump i halsen som är så fruktansvärt svår att svälja.
Jag lyssnar på musik istället för att lyssna på mina tankar men det är hopplöst. Röda varningsljus blinkar och jag skriker "nej, för helvete, släpp mig. jag vill inte"
Jag lyssnar fan hellre till någon sjunga om ensamhet och död.

Varför tar veckoslut så hårt på mig?

Hejdå sommaren 2009, jag kommer sakna dig

Jag vill sitta helt tyst och stilla på en barstol i Hammarbyhöjden. Jag vill hälla i mig rom och känna värmen sprida sig så himla fort från strupen runt i hela kroppen. Som cancer.
Jag vill lyssna på fransk musik och se T ligga på golvet framför mig.

Som i somras, ungefär.

Kontaktannons

På tåg som avgick 14.50 från Helsingborgs centralstation mot Åstorp. Jag satt snett mittemot dig och vi båda läste. Du läste Kemi B.
Vem är du? Du var fin.

Jag rear ut min själ! Allt skall bort!!!

Vad är det finaste någon har sagt till/om dig?
Jag har pratat om det med lite olika vänner och ofta har deras svar blivit någon komplimang de har fått. Alltså, något som någon sagt, vars syfte var att smickra.

Det var då jag kom på att det finaste någon har sagt till mig har ofta inte varit en komplimang, utan snarare tvärtom. Det har varit en rätt så brutal beskrivning av mig.
Den enda förklaringen jag kommer på till varför dessa (ganska hårda) yttrande om mig har berört mig är att jag faktiskt kan identifiera mig i dem.
Jag kommer ju aldrig se mitt "svallade hår" eller mina ögon på något alldeles magiskt vis, utan mest för vad de är; hår och ögon.
Men jag kan relatera till kommentarer om det psykiska jag, eftersom det är ju jag. Det är ju där jag bor, det är min värld.

Så av någon anledning blir jag både lite rörd och smickrad när någon ser på mig, bortom det fysiska jag, och skapar en slags uppfattning. Det är fint.

Idag har jag haft den knäppaste dagen på länge. Från början till slut.
Jag har mest varit napalmig och labil. Spottat blod och gift omkring mig, på skolgården.

Nu är klockan tre minuter över tolv. Dagen slutade alltså för tre minuter sedan.
Våg av äckelkänsla vaggar i magen. Dynamit växer i magen, snälla snälla, jag orkar inte en dag till. Jag har ont i magen, huvudet och ryggraden.

Som Emil sa:
"Väck mig inte imorgon, låt solen gå upp utan mig. Låt det vara en fin dag, låt solen gå ner utan mig"


Gonatt, då.

Deep throat (fellatio)

sältan får käkarna att krampa
musklerna drar ihop sig
blir nästan oskuld

jag har träningsvärk i käkarna

det är höst nu
folk knullar inte i statsparken längre

jag svär samtidigt som jag går med huvudet böjt
ned mot marken
löven är blöta och gula
fula
blåser ut cigarettrök

höstbitterheten omfamnar mig
jag beklagar mig över de unga lidande
och de gamla glömska

livet är helt enkelt svårmodigare nu

Mot Atlanten, och vidare!

Jag är släkt med Charles Lindberg.

Bara så ni vet.

Jag vill inte ha någon jävla kräftstjärts sugande minister

Närvaron byts ut mot saknad.

"Happy bleedy, happy bruisy"

Jag vet inte var jag står nu och jag känner mig inte alls imposant, inte ett dugg. Mest bara infantil och skräckslagen (och jag är inte ens säker över vad).

Vad jag däremot vet är att jag är hemskt sömnig men jag vill inte somna, jag vill inte ens drömma.

Jag håller hårt om alla fyrklöver, hartassar och jag håller alla tummar för att allt detta bara är någon bieffekt av ovetskapen över vad nästa vecka kommer göra med mitt liv.
O, denna framtidsnoja.

Idag var första dagen på sista året. Sista året. Det känns helt sjukt och spännande och ångestigt och nervöst.
Och nu tredjeårs-projektet, förvisso lite spännande och kan bli rätt roligt men alla verkar arbeta i par och en några till London, någon till Paris.
Och jag, jag kommer göra mitt projekt i Stockholm... Och att gå där ensam och filma (ja, det är rörlig bild, men mer än det avslöjar jag inte ännu) känns lite sådär. Kommer säkert sluta med att jag hookar upp med vänner, fikar och gör allt annat än att filma.
Ugh.

Nu tänkte jag bädda sängen med nya lakan och snygga till mitt rum lite (allt för att imponera på H som snart kommer hit, hihi).

Ibland när jag hör en speciell del i en låt, just den lilla textraden, då vill jag hoppa frenetiskt upp och ned på gatan och skrika "In the name of love, what more in the name of love!"och det är sent på kvällen, alla tror jag är berusad men jag är helt nykter, jag struntar i om det ser löjligt ut. Jag vill bara hoppa tills benen går av och sjunga tills jag har överröstat konserten i huvudet.

Och ibland när du har på dig just den där tröjan som är så himla fin till det ansiktsuttrycket då dina ögon är knivvassa men munnen så fruktansvärt mjuk och du ser på mig med någon sorts ömhet; då vill jag bara knuffa ned dig i soffan, släcka alla lampor och röra vid dig och skratta hela natten. Då vill jag rulla runt i kläder, hud och hår hela natten och allt som heter rädsla och tvivel är långt bortom vårt liv.



Nej, jag är inte kär.

"I wanted so badly to lie down next to her on the couch, to wrap my arms around her and sleep. Not fuck, like in those movies. Not even have sex. Just sleep together, in the most innocent sense of the phrase. But I lacked the courage and she had a boyfriend and I was gawky and she was gorgeous and I was hopelessly boring and she was endlessly fascinating.
So I walked back to my room and collapsed on the bottom bunk, thinking that if people were rain, I was drizzle and she was hurricane."

Åh, justdetja.

Lo-fi video från U2:

i regret not having kissed you

Gårdagens Malmöfestival avslutades med Hiroshima migrän fast för övrigt var det en fin kväll och jag kände att det var faktiskt ett tag sedan jag fick en sådan.
Jag och Pauline satt framför ett stockholmståg åt Piggelinglass och rökte cigaretter.

Jag längtar tills på Måndag, då ska jag se Yann Tiersen. Det ska bli grymt, det är jag helt säker på.
Ses vi där?

Puss.

Tänker att jag borde lära mig bättre självkontroll. Jag vet precis vad du skulle säga och jag vill inte höra det.
Denna missunnsamhet gnager i benmärgen.

Startade en ny blogg som kommer bestå av berättelser (noveller, fristående berättelser och följetonger) till skillnad från denna som är mer, eh, casual.

Bara så ni vet.

könlös kärlek

könlös, lönlös

jag tänder bara på hermaphrodism
och jag tänker bara på kannibalism
hur vi åt muskler, hur vi åt av varandra

jag står inte ut med det
att all hud är så hel,
och ren
vit och slät

jag passar inte in här


jag känner mig ren när
våra kön driftar
och jag dricker white russian

svetten kittlar armhålan
och mitt hjärta dunkar
mitt kön dunkar

"vad är det som håller oss kvar här, i livet, alltså?"
båda visste svaret, vågade bara inte säga det

"ingenting"

hoppa hage

invecklad; utvecklas

pioner slår ut i magen,
det kittlas
och jag tänker att
ingen har fått mig destillera
som du

i min kropp har jag byggt upp en
lekplats
men i dagsljus
är det en massgrav

hoppa hage
aga hoppet
vi leker hela natten

du finns kvar på morgonen
lika död som jag

Jag blev kär och hjärtekrossad på en timma.
Då är det riktigt bra.

Är det?

Tillbaks från Göteborg nu.
Bilder (och annat onödigt) finns här.

Nu blir det lite fransk kärlek i öronen och jag sitter stilla (tyst) och tänker på lite minnen som ligger och skräpar, städar upp dem.

Roadkill

Jag pratar alltid om fantomkänsla men nu vet jag hur det känns när den översvämmar kroppen, jag vet nu hur det är att finnas men vara förlorad.
Jag trodde först att det bara var mitt ben som sov.

"Tänk på någon färg, vilken är din favorit?"
"Orange"

Du, jag och döden. Asfalten bet tag i mig, drog, slet.
Jag kapitulerar; jag lägger mig här. Låtsas att jag är ett påkört djur.

"Din katt, då? Hur är hon?"
"Som mig. Vi är rätt lika"

Försök inte rädda mitt liv, snälla ni, det är ingen idé. Sjön är precis där. Låt mig bara falla, sjunka. Komma hem.

Jag hör inte hemma här, jag vill tillbaka till den varma och gula staden som vi drömde om. Där jag aldrig sov, åt eller andades. Dina armar och ditt bröst.

Jag försöker resa mig men gatulampan pressar ned mig, tillbaka till jorden.

"På vad sätt lika?"
"Båda är självcentrerade"

Bara en liten, liten stund till. Snart snart. Jag ligger kvar här.
"Aldrig har lite blod gjort mig såhär lycklig, aldrig."

Jag hann aldrig höra vad du svarade.

This bird has flown

Jag trodde inte det fanns något på hela jorden som gjort så ont som att älska någon som inte finns.
Jag hade fel.
Tji fick jag, det gjorde mer ont att älska någon som inte kunde älska tillbaka.

Känslan av att vara tillbaka hemma har inte känts såhär bra på länge.

Jag tror jag ska stänga av ljudet på mobilen, ligga i sängen och glo halvhjärtat på TV, kanske bläddra lite genom gamla anteckningar och låtsas vara nostalgisk, låtsas få ont och låtsas minnas (som jag brukar göra).

Mitt minne är kanske inte så bra trots allt.
Eller så minns jag bara det jag vill minnas.

Kanske så tar jag och läser en bok (som jag ändå kommer lägga av på magen och titta upp i taket och tänka på annat för det flänger runt en miljon tankar i huvudet ändå).

Nej, nu väntar Mästaren och Margarita.

"I’m standing on the stage of fear and self-doubt.
It’s a hollow play, but they’ll clap anyway"

Ikväll blir det nog lite mer Arcade Fire. Eller, ja, ganska mycket mer.

Inflyttningsfest

Jag vill inte tillbaks, nej, jag vill inte det.

Vill inte vara onykter i en annan värld och sätta eld på napalmet. Jag vill inte gråta i dina öppna sår och förgifta kroppen med tjära och sprit i synk med dig. Jag vill inte.
Alla gånger detta förrädiska hopp har dunstat från min kropp och jag, ryggradlös, ligger i utkanten av cirkeln och hulkar och spyr neon.
Jag hör min kompis ligga med någon, någon gråter och flera kraxar med i låtar; ingen hör mig.

Jag vill inte att den enda som hör mig ska vara i en annan värld som är finare, så himla mycket finare, än min.

Cut out all the ropes and let me fall

Vi tror på kärlek,
den fastnar bara inte på våra teflonhjärtan


Jag gillar ditt huvud så mycket
men jag vill inte göra inbrott i dig,
jag är bara nyfiken
För när du ligger på mattan, blundar låter Damien glida in i öronen
kan jag inte för världen föreställa mig vad som sjunger där,
i ditt huvud
Du pratar bara om mongoliska stjärnor

Jag vinglar till på barstolen och känner mig med ens klumpig och otaktisk
Jag ramlar och du fångar mig innan jag faller

Det är okej

Jag har en förmåga att pricka in mina dagar i Stockholm de varmaste dagarna.

Såg operan Orfeus och Eurydike på Ulriksdals Slottsteater idag. Den var hemskt fin.
Imorgon tror jag att jag far ut på Djurgårn för fika. Tror jag.

Nu sitter jag på en barstol i Hammarbyhöjden och lyssnar på musik med T.

Vad är du i jämförelse med dig?
Ingenting, ingen, ingen, ingen, ingen.

Jag är något, någon. En pilot, en poet.
Ingen, ingen, ingen.

Pioner slår ut i magen på mig, det kittlas.

"Vi skulle aldrig ha mötts när vi fötts på så olika delar av världen, men en fjäril flyger mellan oss ibland.
Vi kallar den lycka, den är svår att fånga, den vill slita och rycka, som vilken lycka som helst, vilken fjäril som helst. Men ändå, vi ses igen vid två."





Är i Stockholm nu. Den kungliga hufvudstaden.

alla pojkar jagade ditt jordgubbsröda hår
jag tittade på
du kastade dina fräknar över skolgården
"gud vad smal du är, du är så liten; vad söt du är"

vi kallade varann bästisar
men ingen förstod
särskilt inte du
varför vi egentligen hängde ihop

jag har aldrig
hatat dig mer än då

* *

"vem fan är du?"

jag visste inte
men en sak visste jag

vem jag var för dig

* *

jag ramlade på skolgården
skrapade upp knäet
en vithaj vädrar blod från en kilometers avstånd
jag blev lemlästad i ringen av människor
och jag blundade

öppnade ögonen
och mötte dina

* *

din hud på halsen var så mjuk
så lätt att tränga genom
med tänderna

ditt blod smakade sött

jag rörde dig aldrig igen

* *

en dag var du bara där
spelade dragspel innanför mina trosor

kungsholmen hade aldrig varit så vackert
träden var så höga

jag ville du skulle se mig hoppa
och falla

Som Salubrin svider i ett sönderkliat myggbett gör det ont i hela kroppen när jag blir påmind om att jag missade Depeche Modes spelning på Arvikafestivalen igår.
Och ondare gjorde det bara när Mli var så vänlig att livestreama lite av dem åt mig igår, fastän jag sprängdes lite av lycka.

Ni som var och såg dem, hur var det? Vad hade Dave på sig? Förklara, berätta! Hur luktade det, svett, blod och metall?

kvicksilver

ett mjukt ljud från när nålen möter huden i armvecket och går igenom
det svider som fan

och jag ler, njuter

älskar hur fint det ser ut med en spruta fylld med kvicksilver

"sail on silvergirl, sail on by. your time has come to shine"

hjärtslagen spottar silver
jag spottar blod i mina lakan

min sönderknullade IKEA-säng är genomröd




syrenerna blommar ännu

Är uppe sent på natten utan någon anledning, det blir aldrig riktigt natt i Umeå.

Solen går upp, jag går ned.

Nätter av neuros och jag andas in kanellukten från mitt hår, tvingar ned röken i lungorna.
Kroppen dunkar och nikotinet lever och frodas i min kropp, det trivs. Jag vantrivs.

Tänker och förstår inte hur någon som är så stor (1,82 centimeter) kan vara så liten.
Och jag, blir jag bara mindre?


Far ut till stugan idag, förmodligen Ostnäs.
Ha en trevlig jävla midsommar.




(Candy Darling on her Deathbed - Peter Hujar)

You can spit on my French knickers, you can call me a whore

Ordet frihet smakar inte lika gott i år.
Det är kanske sömnbristen som hjärnspökar med mitt huvud, men sommarlovet i år känns inte alls så som jag hade tänkt mig. Nu känns det mest som om den kommer bestå av otaliga, långa dagar i gillestugan med en hög DVD-filmer och regn mot fönsterbläcket.
Dessutom är detta mitt sista sommarlov, mitt allra sista sommarlov! I alla fall sista gymnasiesommarlov.
Och just nu känns det mest: jaha?
Men tji kommer jag med all säkerhet få när alla krav kommer krama åt min strupe och slipsen runt halsen.

Jag har ett hål i magen och det växter till ett vakuum, jag känner inget förutom trycker över bröstet och hjärtat. Jag är skräckslagen.







(annars för alla Spotify användare där ute: Polly Scattergood - Bunny Club)

Dagen efter

du är rätt ful

egentligen

men har ett charmigt leende
och ett smittande skratt



tungan är svullen
skallen är torr och fantomkänsla i underlivet

du är ful, tänker jag
och du placerar små kyssar på min hjässa

slå mig, riv mig

jag vill att det skall göra ont

bit mig


jag sköljde av ditt säd från mitt hår
skyndade iväg med trosorna i fickan
och ditt skinn under mina naglar

au revoir, bâtard

I heart Siesta 2009

Sonic Youth!





Placebo!


I heart Siesta 2009

Siesta 2009!

Försöker andas genom min snoriga näsa, se något genom mina saltvattniga ögon.
Det gör ont i hela kroppen.
Men nu är jag hemma igen, hemma med mitt duntäcke som jag har tjatat om att jag har saknat i 4 dygn.

Nu lyssnar på Paul Simon för att stilla mitt hästhjärta.

Klick klock klonk, klick klock klonk

Men jag längtar tillbaka, jag gör verkligen det.
Nu ska jag silvertejpa munnen och ligga ner i sängen (en riktig säng <3 <3 <3) och lyssna på knastriga kassettband.

Napalm

mitt huvud på dina axlar
dina axlar på mitt huvud

och hela Stilla havet
i mina ögon

fast det blåser storm i skallen

jag är ledsen att jag inte kysser så bra, Hilda
och att jag alltid blir fullast, dricker för mycket billigt smultronvin och kräks neonregn
jag är ledsen att jag alltid har så mjuka leder och att jag alltid skrapar upp knäna och gråter

gråter mer än jag gjorde när jag var ett barn


vi är inte förspillda
bara lite gråtmilda
och kanske frånskilda

men fina Hilda
jag måste försvinna
mitt napalmhjärta ska brinna

Emil sköter snacket som vanligt.
För alla Spotify-användare där ute:
Väck mig inte imorgon

Utom att jag ska på Siesta om 6 (!!!) dagar har jag inte mycket att skriva om.
Möt mig där, rök en cigarett och dela en flaska vin med mig. Puss.

La mort, c'est l'amour

Ditt vitfläckiga ansikte tårades
när din flickkropp hulkade och kräkte sushi
i rabatten

Jag kände på din ryggrad, höll i ditt hår
Önskade att det var jag
istället för du

Det är natt, jag ligger ensam i sängen och andas silver
Jag ligger naken i fosterställning, tittar ut genom fönstret
Det går att skära glas med huden, jag är styv

Om jag lutar mig ut genom fönstret och lyssnar försiktigt
hör jag nattåget tyst pulsera
över spåret
Jag växlar spår

Hänger med telefonledningen runt halsen
i gryningen

La mort, c'est l'amour

Call me tonight

Jag erkänner lite motvillig att jag är lite olustig över utvecklingssamtalet jag skall ha imorgon med min mentor.
Jag är inte säker på att jag vill veta hur mycket ogiltig frånvaro jag har, eller vilka ämnen jag hänger på håret med.

Åh, och förresten så insåg jag igår natt hur mycket jag har saknat att prata i telefon på natten, i sängen.

I fought the law and...

"Hon är så vacker: blodskor, jordgubbsbyxor, vallmotunika, cape i polpa di pomodoro. Som om hon flytt från ett måleri."

Jag är kanske lite sen med att upptäcka att Black Ascot inte är på riktigt, att det bara är ett experiment av Malmö Opera.

Jag är inte helt säker på vad jag skall känna, lite besviken tror jag, eftersom jag gillade tanken på en artonåring på Östermalm med 750 klänningar som missbrukar plommonvin i skolan och vars moster är den enda människa hon vet som kan se skillnad på en manolo- och en guccisko bara genom att se hur hon som bär skorna rör sig.

Trots det är jag imponerad av författaren/författarna som skrivit, det är verkligen sjukt bra och värt att läsa.

Sanningen och andra historier
Drunkningsdöden

Jag saknar Erika.

Kokain och diamanter

Ett ihåligt ljud av ett flygplan över himlen fyller
mitt tomma huvud
Sväljer mitt järnspott och känner äntligen, för första gången någonsin att jag försvinner

En åldrad kvinna går förbi med sin hund i ett koppel och ler lugnt
"Vackert väder idag" konstaterar hon

Min hud spänner och jag drar eggen mot min björnkropp
Vänder ansiktet mot molnen och andas. Väldigt vackert väder, faktiskt

Jag kröp som ett påkört djur på en motorväg ner till vattnet och badade med kniven
Ingen såg mig, ingen märkte att jag låg där med trasiga artärer, ådror, hjärta
Fantomkänsla i kroppen, hela kroppen

Jag tittade på undersidan av näckrosorna och tänkte flyktigt på myggen i sommarstugan och alla sömnlösa nätter på bryggan med alldeles för många cigaretter och lukten av sprit, myggmedel, rena lakan, gräs och hav
Och sedan försvann jag, precis som jag gjorde i min första kyss

tio brutala år

1999;

"vad är allt fint som kallas liv?"
håller pappas hand och varje andetag
stinker sprit

hälsovägen
som någon sorts svart ironi

somnar nästan, fast inser
pappa måste hem
och detta skall göras om
imorgon

2005;

det var just det ögonblicket
precis då

stod på framför snyggatorpsskolan
kände allt rinna
kiss, svett, blod, tårar

"jag dör nu"

2008;

utvecklade en
Hiroshima atombomb

förstod
"mitt liv kommer aldrig bli sig likt"

2009;

penetrerar min hjärna
min skam
mitt underliv

tre cigaretter senare
21 minuter mindre

ett halvårs självförakt

Hora! Alkis!

Jag drömde en mardröm.

Jag låg utsträckt på en parkeringsplats med näsan mot asfalten, däckad; jag hade blivit för full.
Folk passerade, men ingen stannade och hjälpte mig. Ingen kollade åt mitt håll.

Titta inte på alkisen.

Hora!

Jag hade ingen vän kvar, alla kallade mig alkoholist. Jag fanns inte längre, jag var ett minne blott.
Hela världen hade reducerat mig.
Jag vaknade i gryningen och skulle gå in i mitt hus. Dörren var låst. Ingen vill ha mig.

I think I need a new heart

Det känns som att jag har ett barbiedocks huvud, ett avtagbart sådant. Eller så är det bara önsketänkande.
I vilket fall som helst så skulle mitt huvud lika bra kunna innehålla en stor kula som håller huvudet på plats.
Nu tänker jag ta några piller, läsa lite och somna.
Ont i kroppen, huvudet, hjärnan, fötterna, själen och näsan kliar.

Dansens dag idag, förresten! Och Pauline var med i en söt liten föreställning som jag tittade på två gånger.
Och imorgon ska jag och Jeny till Framtid på jakt efter fina second hand-fynd, och sedan följer jag nog med vänner ut på gräset och firar valborg och vår och allt fint.

Bohemerna, poeterna är svin

Idag har bara varit en dag för mycket och jag är trött i alla benämningar.
Vi har projektarbete denna veckan och gör film.
Jag tror det säkert kan vara väldigt kul trots att det är oerhört jobbigt. Men vi blev ihoptvingade i grupper med parallelklassen och det känns mest krystat och stelt.
Dessutom har en dansk tjej i min grupp fått mig att utveckla en slags kronisk huvudvärk.


Och på tal om ingenting, är det inte märkligt hur ens föräldrar ibland är de som förstår en sämst?

HAOR DUW MENS, ELLÅR??!!!

Jag känner mig elak och bitchig. Mest avskyvärd hela tiden.
Varför är alltid jag så elak mot snälla människor?
Jag får sluta umgås med folk, helt enkelt.

Eller börja umgås med folk som är ännu värre, med en ännu mer rutten personlighet än jag.

Små späda barn, med hjärtan som elefanter

Mind is a razor blade

Jag tycker det är spännande hur vissa låtar väcker upp en del gamla minnen, som ligger och dammar.

När jag hör José González - Heartbeats minns jag hur jag pulsar fram i gnisslig snö i Umeå, under en helt mörk himmel. I total tystnad. Ensam med urholkat hjärta som står helt stilla när norrskenet passerar.
När Pauline hör samma låt, fast orginalet, The Knife - Heartbeats, så minns hon sommarromans och trasig kärlek.

Good news

Magont, hjärtklappning, sömnlöshet och ångest; helt i onödan.
Har stressat sönder över ett matteprov jag trodde jag skulle ha imorgon som tydligen inte alls blir av.
Skönt. Blir kanske inte alls tvungen att spränga mig själv.

Nu tänker jag sätta mig ute i eftermiddagssolen med te och inte stressa tills mitt hår faller av för en dags skull.

Spotify

Hakar på spotify trenden och har gjort en "vår-musik-spellista".
Så alla ni spotify användare får gärna trycka på länken här och checka out den.


April come she will
When streams are ripe and swelled with rain;
May, she will stay,
Resting in my arms again.
June, shell change her tune,
In restless walks shell prowl the night;
July, she will fly
And give no warning to her flight.

August, die she must,
The autumn winds blow chilly and cold;
September Ill remember
A love once new has now grown old.

Mystery train

(Se den!!)

17 år och vill bara sprängas, om och om igen

Jag vet inte, kanske är det för att jag bara är 17 år. Kanske är det för att jag är hemskt känslig, knäsvag för sommarkvällar med billigt smultronvin, kedjerökning och kyssar i gräset. Jag vet inte.

Hur som helst, läste nyss i Niotillfem, Sandras beskrivningar på allt fint som kallas kärlek spränger verkligen hjärtat.
Läs själv här och här.

Istället för Paris...

Himlen skymnar och jag äter rischips i mina nya jeans (som för övrig sitter som ett extra skinn och klämmer in ungefär allt fett på mitt arsel) och lyssnar på David Bowie.
Livet känns inte helt fel, måste jag säga. Särskillt inte nu när jag dessutom har ett påsklov framför mig där jag har göra precis vad jag vill. Vad jag vill!

Jag ska nog baka bullar och kakor, besöka Malmö, träna och leka med vänner i vårvädret.
Det sägs ska bli soligt och varmt hela veckan. Jag håller tummarna.
Idag har det varit 17 grader! Var ute på en cykelrunda och handlade mat nyss i den 14 gradiga kvällssolen.

Alive

Tveklöst bland det bästa jag har hört, på länge väääldigt länge.
Kissar nästan på mig så bra det är, seriöst.

Jag dåååånar.

Tetristears (tetristårar)

Alrightie. För att låta som någon sorts glassreklam: nytt namn, samma recept.
Alltså: bara nytt bloggnamn. That's about it.

Idag simmade jag, kom hem, åt och sedan somnade, i en allt utom skön ställning, i soffan.
Vaknade nyss och känner mig gammal som gatan med värk i hela kroppen.
Åh, fast jag ska äta våfflor snart!! Det är internationella-våffeldagen idag, ju!

Just nu lyssnar jag på Niotillfems vårblandband, så himla fint. Om ni har Spotify så borde ni lyssna på det (och om ni inte har det kan ni skaffa det genom länken).
Sandras blandband kan ni lyssna på här!

Såhär års börjar jag alltid längta tillbaka till Paris. April är en månad som spenderas bäst i Paris, helt enkelt.
Ta mig dit i ett hjärtslag!

Jag känner mig som en riktig kvinna.
Igår bakade jag bröd, idag bullar. Det ni.

Idag vädrade jag en våg av farmor och farfars sommarstuga. Filmjölk, hjortron, blåbärsris, rena lakan, myggmedel, kakor, hemmagjord saft, hav och damm som solen har värmt upp.
Lukten varade i ungefär två sekunder.
Nu vill jag ha sommar. Ligga på bryggan ute i stugan och läsa böcker.

Jag vet inte ifall det är något bra eller dåligt att jag romantiserar saker för mycket.





Bilderna kommer härifrån

puss på dig

Om du känner dig lite nere, har haft en dålig dag, behöver muntras upp eller bara helt enkelt känner för att skratta, se denna:

Jag funderar på att skrapa ihop pengar till klippning imorgon. Jag tänkte att jag behöver det eftersom jag har varit mer eller mindre nere i tre dagar. Jag förtjänar det.
Dessutom fick jag magont idag när jag såg ett klyvet hårstrå som dinglade fram framför mina ögon under mattelektionen. Inte okej, tycker jag.

Och för övrigt tror jag att jag är påväg mot rätt håll nu, det blåser inte motvind.

Jag måste lära mig att inte manövrera andras problem, inte kapitulera så lätt och (vad som verkar vara ett stående mål) att fatta beslut, vela mindre.

Jag skall bli bättre, jag skall bli bäst.

Det vankas vår!
Mera ljus, mera vårblomster, mera fågelsång och mera vackra människor på gräset i solen!
Mer, mer mer!

soundtrack: Tuxedomoon - The Stranger

Det är något som inte stämmer och jag försöker förtvivlat sätta fingret på det men det är så flyktigt att jag inte hinner få något fast grepp om det.
Jag är rädd att jag håller på att förlora greppet om mig själv.
Om jag gör det, vad kommer det finnas kvar då?

Brukar inte klaga över att jag känner mig ensam (känns lite paradoxalt att jag skriver så eftersom jag redan har klagat över det en gång i bloggen på senaste tiden), men ikväll är jag oerhört mån om hur ensam jag är. Och dessa obehagliga tankarna spökar och lämnar mig inte ifred.
Det har bara varit lite för mycket sällskapssjuka den närmsta tiden. Och det känns alltid (trots att fallet inte är så) som om jag är den ensammaste lilla flickan i världen och det är såååå synd om mig, alla tycker synd om mig. Tyck synd om mig.
Och det tär ju på mig, såklart.

Sådär, nu har jag skrivit ner min sorgliga lilla förklaring om än ynklig.

Nu ska jag dra mig tillbaka, hjärnspökena kallar.

Jag är tillbaka från vad som ser ut som ett besök på solen.
Pain, teh pain. Jag fryser men huden bränner. Grinade nyss.
Jag har glömt hur ont det gör med brännskador. Fiiifan.

Jag återvänder alltid hit

Sömnen väver ett tunnt nät mellan mig och natten.
Datorn blåser varmt på magen och Kent ligger skönt i öronen. Tror jag somnar nu.

I adore you.

Vet inte ifall jag kommer orka leva om jag missar dem i sommar...

Spänning i vardagen #2

Impuls-piercing med Evelina

Idag fick jag en märklig upplevelse när jag såg mig själv i spegeln.
Jag hade precis spenderat en hel del tid åt att titta på diverse människor, och går förbi en spegel strax efteråt.
Jag måste erkänna att jag blev lätt chockerad, trots att jag ändå är van vid hur jag ser ut.
Det var inte så att jag ogillade spegelbilden, men i jämnförelse till många andra är mina drag oerhört oskarpa. Det såg nästan ut som någon hade mixat med skärpan på spegeln.
Personen som tittade tillbaka på mig såg så liten och späd ut, så bräcklig.
Jag är vålnaden.

Märkligt att detta inte är något jag har upptäckt tidigare.

Inga samtal, inga sms.
Jag känner mig som den ensammaste personen i hela världen.
Och som om jag inte har en endaste vän i hela Sverige.

Krut, spjut, skjut, snut

Ja jävlar vad krut du har.
Men det är inget du visar i verkligheten. Overkligheten passar dig bättre.
Du är trygg framför skärmen, trygg med händerna på tangenterna. Tveklös, hejdlös.
Då jävlar ja, ingen nåd. Vilda hästar, orkan.
Men bland folk är du ingen, inget.
Du slår bara till när du har kontroll, situationen i din hand.
Biter, suger, sprutar gift, gift som sprider sig till huvudet på en millisekund och sedan flyr du. Flyr från följderna.


Och sådär appropå ingenting:
Påväg hem idag funderade jag lite över min blogg och vad jag brukar skriva i den, vad jag borde skriva i den eller vad jag kan skriva i den.

Precis vad som helst, vad jag vill.

Det är en anledning till att jag är glad att min blogg är såpass okänd som den är; jag kan provocera hur mycket jag vill.
Det är rätt skönt.
Jag gillar att egga, det är avreagerande.
Jag kan samtidigt skriva om vilka meningslösa saker som helst och gnälla hur mycket jag vill över vad jag vill, min blogg är ändå såpass kravlös.

Jag kan skriva om vad jag vill.

Du tog dig hem, men hem till vem?

Idag låter jag Emil sköta snacket:

Ghana mot Italien, ingen aning vem som vann
Regn som aldrig föll på hela sommaren du försvann
Du tog dig hem, men hem till vem?
Du lämnade inga spår

Ghana mot Italien, ingen aning hur det går
Jag letade tecken bland pinnar på marken
och stjärnor i skyn, men ingenting från dig
Vid ett hav i en stad vid din grav
Men ingenting där än; dig känner jag igen

Du gav dig av och i ett slag kom sommarens första dag
Tragiskt, men så magiskt, ingen tid att vara svag
Finns det en chans att du finns någonstans
ska jag hitta dig nu, för bara du är du
Som ett djur, som ett träd, som en vind
vad hände dig sen?
Dig känner jag igen
Dig känner jag igen

Ghana mot italien, ingen aning vem som vann
Regn som aldrig föll på hela sommaren du försvann
Du tog dig hem, men hem till vem?
Du lämnade inga spår

Ghana mot Italien, ingen aning hur det går
Jag såg mig i spegeln, då såg jag dig där
och jag hörde din röst när jag pratade för mig själv
Du är här
Du är någonting jag bär
Du är nått jag har på känn
dig känner jag igen
dig känner jag igen
dig känner jag igen

Ammunition

Solbrända minnen
flagnar
och jag

ensam

*

Bara en varm whiskey-andedräkt
och ett gammalt
fast omtänksamt
hjärta
kan rädda mig nu

Jag dunkar mitt hjärta
mot din ryggtavla
och jag målar nakna människor på duken
eller nej, tavlan
din rygg

Jag klöser in mitt nummer
i din hud
och det blodet
det jävla blodet
ska påminna dig
om mig

Och vi punkterar våra hjärtan
trängs i kön
och vi leker med knivar
och kyssen döden
Vi ramlar handlöst
och den där grusen
under huden i handflatan
försvinner aldrig




Våra klockhjärtan fortsätter ticka, de fortsätter gå men alla har köpt digitalklocka och mitt urveck börjar ge upp mig, jag måste hitta en nyckel för att vrida upp mitt klockhjärta, pendeln är oregelbunden och jag måste ha en nyckel!
Jag måste flyga.

Saker som ligger varm och kallt

En flygstart
spräcker min mödomshinna

och kvar står bara

skuld





Alla dina muskler rör sig

i synk

med mina flyktiga
tankar





Jag låg
med ryggen mot dig

sov inte på riktigt
bara låtsas

sår

jag blödde

underlivet liknade
Stockholms blodbad





Låtsas sov
låtsas snö
låtsas skratta
låtsas dö





Trappsteg, hjärtslag

Om vi kunde sitta här
på denna trappa i Montmartre
för alltid
skulle jag aldrig mer
rasa
bara dåna

Paris

Home, home and dry, like a homing bird I'll fly

Du önskade mig en tid då jag kan packa upp mina väskor och verkligen älska det, känslan av att vara hemma.

Jag är hemma.

Jag har den första helt lediga dagen framför mig imorgon (idag). Jag har nog haft den mest fullbokade vecka på länge, fast inte fullbokad på något dåligt sätt alls då jag har träffat en massor av fint folk. Återbekanta sig med hemstad och fik och människor och klimat. Skönt med en sorts uppdatering.

Idag ska jag bara träffa släkt, fika och göra läxor. Funderar på att övningsköra lite också, trots att ishalkan, minusgraderna och snön dämpar min entusiasm.

Idag var jag på en mini-improshow av skuggteatern, Umeås improvisationsteater, för första gången på ett år (!) och det känns bra, det var bra.

Två-tre timmars sömn resluterade i en oerhört instabil dag.
Jag har träningsvärk, eller sträckt armen. Det gör ont, men jag förväntar mig inget annat efter att ha dragit runt på resväskor, påsar och en laptop. I två dagar.

Nu sitter jag i mitt gamla rum i Umeå och saknar mina högtalare.
Jag fryser men inte lika mycket som igår. Jag tror jag föredrar det igår, faktiskt.

Katter på väggarna, taken och jag sitter i en tom lägenhet. Det skymmnar.
Jag vaknade nyss.

Orkar inte skriva mer eftersom jag inte är van dit detta tangentbord, måste luta mig fram över det och trycka på en tangent åt gången. Segt.

Stockholm är bra.

Resfeber

Försökte packa lite nyss, men eftersom datorn sitter precis framför min väska beslutade jag mig för att hellre surfa. Det är trevligare, packa är svårt.
Jag tror jag tar och kör den gamla vanliga "sista-minuten-packning", då jag bara får med mig precis det jag behöver, inte allt annat onödigt som jag annars hade packat ned.

Idag tränade jag, klippte luggen och köpte skor.

Magen pirrar, känner av lätt resfeber.
Det var så pass länge sedan jag reste att min immunitet för resfeber har släppt lite.
Det ska bli skönt att få försvinna ett tag, det tror jag verkligen.

Aaaanyways.


(jag är nykter och luggen är rak, okej?)

Jag vill dansa hela natten, dansa in natten, småtimmarna.
Dansa tills jag faller ihop som om min kropp har mist sitt skelett, dansa tills all mitt vett försvinner med mitt svett.


Dansa, jag vill dansa!

Lady Lazarus

Inga vettiga ord idag heller. Börjar bli jobbigt med denna ordtorka.
Sylvia får tala för mig.

Oh, I adore you

Dagarna känns lite lättarna, inte nätterna.

100

Detta är mitt 100e blogginlägg. Hooray, hooray!

Egentligen vill jag bara skriva långa utlägg över hur pissigt allt känns, hur irriterad jag är just nu, och att jag irriterar mig på kurrandet magen ger ifrån sig. Men jag vill inte äta, för då mår magen inte dåligt och det ligger en sorts tillfredställelse i att se någon plågas, om än mig.

Det är märkligt hur två dagar, lördag och söndag, kan vara så groteskt olika.
Lördag: tummen upp
Söndag: snara runt halsen

Aight. Nu ska jag fortsätta sprida min glädje. Smell ya later!