Brukar inte klaga över att jag känner mig ensam (känns lite paradoxalt att jag skriver så eftersom jag redan har klagat över det en gång i bloggen på senaste tiden), men ikväll är jag oerhört mån om hur ensam jag är. Och dessa obehagliga tankarna spökar och lämnar mig inte ifred.
Det har bara varit lite för mycket sällskapssjuka den närmsta tiden. Och det känns alltid (trots att fallet inte är så) som om jag är den ensammaste lilla flickan i världen och det är såååå synd om mig, alla tycker synd om mig. Tyck synd om mig.
Och det tär ju på mig, såklart.
Sådär, nu har jag skrivit ner min sorgliga lilla förklaring om än ynklig.
Nu ska jag dra mig tillbaka, hjärnspökena kallar.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar