Hora! Alkis!

Jag drömde en mardröm.

Jag låg utsträckt på en parkeringsplats med näsan mot asfalten, däckad; jag hade blivit för full.
Folk passerade, men ingen stannade och hjälpte mig. Ingen kollade åt mitt håll.

Titta inte på alkisen.

Hora!

Jag hade ingen vän kvar, alla kallade mig alkoholist. Jag fanns inte längre, jag var ett minne blott.
Hela världen hade reducerat mig.
Jag vaknade i gryningen och skulle gå in i mitt hus. Dörren var låst. Ingen vill ha mig.