Tetristears

Hon var aldrig nöjd med det hon hade.
Med tåspetsarna på trädäckets yttre kant tittar hon ut över det mörka havet som egentligen var en helt vanlig gräsmatta. Men för henne var det intet.
Ett steg ut, om hon ville. Men hon står kvar.
Det är inte slut ännu, hon bestämmer när det tar slut.
Mörker betyder inte att något tar slut, men alla är lurade att tro så, att när man släcker lampan på kvällen när man ska sova, då tar dygnet slut.
Hon sover bara på dagarna.
På nätterna står hon på trädäcket och blickar ut över sitt rike, det enda hon inte har spelat bort på sina sista pengar. Det enda hon har kvar.
Hon är sitt lejon på sin lejonklippa.
Men hon sköt inte ut bröstet eller höll stolt upp hakan i mörkret.
Hon står på sin lejonklippa med böjda ryggkotor som knäpper misstänksamt i varje rörelse.
Blicken fäst på gräsmattan, intet.
Hon står där hon står. Med snö på toppen på bergskedjan. Orörlig, såklart.

Alla gånger man försöker älska någon och misslyckas. Alla gånger man försökt undvika älska någon och misslyckas. Alla dessa misslyckanden.