Svårmod (pt. 1)

Jag föddes i en värld som heter Ingenting. Om världen heter Ingenting eller är ingenting, det är jag inte säker på. Men jag kallar den Ingenting.
När jag växte upp brukade jag åka till min kompis som bodde i en by nära mig, en by som hette Oro.
Vi brukade leka med döda djur på bakgården och lyssna på LP-skivor i min kompis källare.
Alltid när jag kom hem från min kompis kändes det som att jag hade glömt något där, eller som att min kompis hade stulit någonting från mig.

När jag blev stor lärde jag mig att leva utan det min kompis stal från mig och flyttade till en stad som hette Svårmod. Jag levde på rödbetor och ris i min lilla källarvåning.
Jag satt alltid ensam på kvällarna och lyssnade på samma låtar jag och min kompis lyssnade på i källaren.
Jag satt alltid bredvid min kobra och väntade. Jag väntade på att den skulle ringa och att något skulle hända. Vad som helst.
Nätterna blev längre och saknaden efter något jag aldrig hade ägt växte. Till sist fick jag inte plats i min pyttelilla källarvåning längre.

Eftersom jag var arbetslös levde jag på stulna pengar.
Jag blev en skicklig ficktjuv och lärde mig styra mina fingrar försiktigt som känselspröt.
Varje onsdag gick jag till noggrant handplockade ställen i Svårmod som jag visste kryllade av rika gamla tanter som oförsiktigt slängde med handväskor hit och dit.
Alla andra dagar i veckan satt jag bredvid min orangea kobra och väntade.

Jag höll ingen räkning på tiden men en dag märkte jag plötsligt att jag började försvinna. Inte fysiskt. Jag var fortfarande synlig, i den benämningen men den jag var när jag lekte med döda djur på bakgården fanns inte kvar.
Det fanns ingen kvar alls.
Allt som heter personlighet var fullkomligt utrotat ur min kropp.
Alla känslor var raderade och kvar fanns bara sot och ett litet hål i bröstet som tidigare var fullt utav, vad jag tror var, ensamhet.
En hyfsad jämförelse är en pepparkaksform, fast jag hade ätit upp all pepparkaksdeg.