Jag rear ut min själ! Allt skall bort!!!

Vad är det finaste någon har sagt till/om dig?
Jag har pratat om det med lite olika vänner och ofta har deras svar blivit någon komplimang de har fått. Alltså, något som någon sagt, vars syfte var att smickra.

Det var då jag kom på att det finaste någon har sagt till mig har ofta inte varit en komplimang, utan snarare tvärtom. Det har varit en rätt så brutal beskrivning av mig.
Den enda förklaringen jag kommer på till varför dessa (ganska hårda) yttrande om mig har berört mig är att jag faktiskt kan identifiera mig i dem.
Jag kommer ju aldrig se mitt "svallade hår" eller mina ögon på något alldeles magiskt vis, utan mest för vad de är; hår och ögon.
Men jag kan relatera till kommentarer om det psykiska jag, eftersom det är ju jag. Det är ju där jag bor, det är min värld.

Så av någon anledning blir jag både lite rörd och smickrad när någon ser på mig, bortom det fysiska jag, och skapar en slags uppfattning. Det är fint.