Hur många koppar te du än dricker kommer du alltid känna en vänsterprasslande ensamhet i ett hotellrum för två; ensam.
Inget teblad i världen kan lösa upp dessa känsloknutar eller någonsin ändra på det faktum du försöker fly från men det står klart, det står i taket ovanför sängen och på glasrutan när du tittar ut genom fönstret; jag är ensam.
Hur många post it-lappar du än klistrar fast på väggarna med små fina ord och hur många pressade blommor och löv du än hittar mellan sidorna i böcker i bokhyllan vet du att det är sant.
Men du ljuger.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Och doktorn av Glas han sa att han trodde på köttets lusta och själens obotliga ensamhet.
Att stå ut. Utstå. Eller stå ute.
Kanske är det så. Eller inte. Kanske är det ok att lura sig själv. Med thé (jävla massa thé det blev överallt), med ogenomtänkta engångsknull, med onödiga men glittriga inköp, med två öl för mycket. Ibland. För att distrahera det onda, lura bort det runt hörnet så att man står ensam kvar. Med det goda ensamma.
Äh, jag tappade det jag tänkte. Men jag låter stå i alla fall.
Skicka en kommentar