Björken blommade utanför hans fönster och en oavbruten vårbris smekte hans kind igenom det öppna fönstret.
Han är egentligen pollenallergiker.
”Det är värt det”, tänkte han när han mindes hur hon brukade sitta under björkarna i stan och skriva i sin bok.
Värt att minnas henne.
Han mindes hur hon brukade undvika ögonkontakt och fingra på naglarna när hon var nevös, petade bort gammalt nagellack.
Om han blundade kunde han efter en liten stund minnas hennes blyga leende. Det som lika snabbt uppstod som försvann.
Det tog honom ett par månader innan han hann se det för första gången, och då kunde han inte sluta leta efter det i hennes ansikte. Det var som att fånga en guldfisks glittrande i en smutsig damm.
Han sträckte ut armen till höger och plockade upp en vattenflaska med handen. Han tänkte på guldfiskar och drack vattnet.
Han lutade sig tillbaka ner i kuddarna och såg på himlen igenom fönstret.
Det var nästan helt klart bortsätt ifrån några få tunna fjädermoln.
Han blundade och behövde inte vänta länge innan hans medvetande klättrade ut igenom fönstret. Han föll in i en stillsam och likgiltig sömn.[...]
(text: linnéa sjöstedt
foto: masao yamamoto)
1 kommentar:
Linnea, du är nog den mest välformulerade person jag känner. Jag verkligen, verkligen älskar dina texter. "Han blundade och behövde inte vänta länge innan hans medvetande klättrade ut igenom fönstret" - helt sjukt bra skrivet! Du har verkligen en otrolig gåva. Gör det bästa av den och släpp aldrig taget om ditt skrivande, för det tror jag kan ta dig långt!
Varma kramar,
Johan
Skicka en kommentar