Fler nackdelar med människans kommunikationsform:
Ett ord, två bokstäver, kan fördärva henne totalt.
Ju mindre ord, ju mer ont gör det, eller?
Det är det där satans behovet av bekräftelse som har växt fram hos henne i samband med språket.

Words are very unnecessary, they can only do harm.

Ibland (Just nu).

Typiskt denna årstiden. Jag skyller på första advent.

Malmöfestivalen 07 satt jag och Pauline på en container och lyssnade på livemusik.
Fotograderade dessa som satt framför oss, vi frågade ifall de ville pussas lite på ett kort. Det ville de.

Jag vet inte vad jag ska skriva.
Allt jag formulerar känns otroligt ansträngt och gör mig bara illa till mods.
Jag är väl lite projicerad av den strama vardag som omfamnar mig, sträcker ut sig som ett utsträckt gummiband.

Jag hatar och älskar människans kommunikationsform. Det är fulsnyggt.

Festivalhosta och det är lördag igen.
Tänker på rena, släta lakan. Manglade lakan som prasslar och luktar ingenting. Inte ett spår av mänskligt liv någonstans.

Telefonsvarare

Ena benet i sängen, andra vid datorn. Brukar alltid fastna såhär.
Somnar lite för sent på kvällarna och spelar lite för mycket musik. Har lite för mycket sentimentala nattankar som håller mig vaken.

Tänker på hur det var alla sitta på vinterasfalt och i min handflata hörs din telefonsvarare om och om igen, likt ett mantra. Varje gång känns mer, det gör ondare.
Varför svarar du inte?

Jag skall måla hela världen lilla mamma

Jag skall måla hela världen lilla mamma, full av solsken varje dag.
Att det regnar och är grått det gör detsamma, du skall solsken i ditt fönster ändå ha.



Tu me manques, maman.

Definierbara ögonblick 2

Kramas genom filmen och pussas genom reklamerna. Inte låtsas om krampen i armen och tungan eller att högerbenet sover. För så som vi ligger just nu skulle vi kunna göra för alltid.
Det gäller bara att glömma bort världen utanför novermberfönstret och successivt låta alla andra glömma oss. För vi finns bara här i snartvinter-sängen med oändlig hud.

Men som vanligt kom rastlösheten och skänkte mina drömlastade skepp. Och allt jag hör är det dova ljudet av de gå i kvav, det låter lite som när en nacke knäcks och går av på mitten.

I start to miss you, baby, sometimes.

Jag har ingenting att hålla tag i, eller något som håller mig kvar.

Detta föder migrän och hjärnspöken. Jag klarar inte av att formulera mig, det gör för ont; huvudvärken, bakfyllan.

wr00m wr00m *B33P* *B33P*

Jag har bestämt mig.
Jag ska göra det jag svor jag aldrig skulle, jag ska bryta mot mina egna principer. Jag ska svika mig själv och låta mig påverkas av vad alla andra som hela tiden har sagt, att jag annars aldrig har en framtid, att jag kommer bli för evigt arbetslös och fattig (inte för att jag alls begriper hur sista resonemanget hör till sammanhanget).

Jag tänker ta körkort. Snart.

Önskar ibland att jag stod inför döden så att jag fick mod att säga alla saker jag inte annars vågar, berätta hur jag känner och har känt.

Varför ska krävas något så livsavgörande för att våga göra något sådant? Jag tycker det inte borde göra det.

"Tampong, rulle av vätskeabsorberande material med olika användningsområden. Tampongen förs in i slidan för att suga upp menstruationsblod."

Det är vad de säger. Men det är en universell lögn. Vi alla är lurade.

Tampongens egentliga syfte är att hindra kvinnan från att förlora sitt hjärta, som översvämmar regelbundet en gång i månaden för att försöka ta sig ut ur kroppen. Om denna tampong, eller egentliga plugg, inte används förlorar hon alltså sitt hjärta.
Varför enbart individer av kvinnligt kön utsätt för detta finns det inga belägg på, men en anonym forskare gjorde tester och experiment på frivilliga män och kvinnor och kom till slutsatsen att kvinnans kropp försöker avstöta hjärtat, av någon anledning, regelbundet.

Samma anonyma forskade förstod att vissa av dessa kvinnor förlorar sina hjärtan och slutar blöda, detta kallas klimakteriet i folkmun. Men han berättar också att yngre kvinnor kan utsättas för detta, vilket är hittills helt oförklarligt.

Forskningen pågår fortfarande.

Varför ställer vi frågor vi inte vill ha svar på?
Curiosity killed the cat.

Att skänka delar av sig själv och inte få gensvar kan vara något av det som tär mest på en människa. Att känna hur man förlorar sig själv bit för bit.