tänker på natten, vatten och guldfiskar. äpplen bredvid sängen och vattenpussar.
du rör dig i mig som fiskar och jag somnar aldrig, jag klär mig i ankellånga klänningar och sitter på klippstenar i mölle. klockan är kväll, snart natt men solen värmer fortfarande och vinet har inte tagit slut. vi har inte tagit slut.

(vi tar aldrig slut)

jag sitter i trädtoppar och bygger ett hem av björkblad kvistar. det är september, snart oktober och frosten äter upp mitt hem som faller sönder, kvist för kvist.

september, i’ll remember. a love once new has now grown old.

baby, i'm broke. i don't just mean money, my batteries are dead and my engine's stopped running.

saknar någon annan ikväll.

jag kan fortfarande inte somna, jag tittar på luften mellan ögonen och strömbrytaren. kläderna som ligger på golvet är alla för små och trånga, hånar mig tyst, skrattar åt mina fotrörelser i sängen som rastlöst springer över lakanet.
jag tänker på kvällste och honungskakor, norrlandsnätter, solen som aldrig går upp eller ner och lika eviga samtal.
jag tänker att jag skulle kunna ge mitt liv för få sova med dig inatt.




”i was dreaming of the past, and my heart was beating fast.
i began to lose control,
i began to lose control.

i didn’t mean to hurt you, i’m sorry that I mad you cry.
i didn’t want to hurt you.”

ramla på asfalt och skrapa upp knät, marken rullar under fötterna och jag går mitt på gatan med madeiravin i hjärtat isländska brev i innerfickan. "jag är liten och billig, som en dålig kopia på allt som är så mycket bättre. jag har inte råd med ert vin, jag räcker inte till för att bli älskad som ni."

och du kysste mig.

hiroshima dagar. något trycker mot kraniet, vi sväljer piller för att inte dö och dör ändå i förgiftade kroppar. frågan återkommer, du bara undrar. och jag ger inga svar. du undrar varför det är blod på mina trosor och jag svarar inte. jag tänker att du borde ha förstått det.

31 dagar.

hiroshima dagar.

det syns inte för mörkret men jag släpper taget om handflätan, somnar som ett pussel mot honom och du som en kattsvans runt hennes kropp. det känns tämligen infantilt men alla snedtrippar och spyor i nyponbuskar måste ju betyda något. som ett litet uppehåll. för vi är precis där vi vill vara nu. tidlöshet.

dagens bästa: musseltunga och jordnötstår.
dagens värsta: tunga, drypande opiummoln ovanför mitt huvud.

andetag som är tyngre
och starkare
än superman som
drar ner mig mot marken
med örat på asfalten

och tänderna hårt huggna i tungan
vad jag består av är bara ärrvävnad och skrapsår

berättade jag om din skära jordnötsunderläpp, om hur fin den är? och om hur den formar sig efter orden, eller rökringarna. som ett slags rop på hjälp.

det är fint.

...och tro inte att du bara kan komma sen och säga att allting är bra. för det är det ju för fan inte. jag drömmer mardrömmar nästan varje natt med krossade människoansikten. jag saknar dig men du räddar mig aldrig, för du är för djälva rädd. jag tänker att du kan väl inte vara mer rädd än mig? förstår du inte?
allt
du
behövde
göra
var

att ringa mig.

trosor på glovet, lampor i taket

- jag tänder på sadism, knäppt va?
- jag är taphefil.

och jag kan inte sluta tänka på hur vi åt muskler, vi åt varandra. men jag stod inte ut med att all hud var så hel. och vit och slät. jag duschar kroppen invändigt med white russian och lyssnar på hjärtat dunka mot kista, det är bra. jag kan äntligen somna nu.

vi sitter på tåget och du tittar ut genom fönstret med ögon som är glaskulor. jag längtar fan inte hem, säger du. och jag tänker på ljudet från tåget över tågrälsen och fukten innanför kläderna. jag längtar inte heller hem, säger jag samtidigt som jag tänker att jag inte kan längta hem, jag har inget hem. jag har inget jävla hem. jag tänker på hur obekvämt kläderna sitter på kroppen och du pratar om 1892, krossade hjärtan, luftballonger och ånga.
vi sitter på tåget och vill bara hem.

soundtrack: my body is a cage - arcade fire

du ekar i min kropp. jag tänker att min kropp är en bur. jag står i min rockring och kastar lådor och metallringar omkring mig. jag skriker något. du måste sätta en snäcka mot örat för att kunna förstå. jag måste sätta en revolver mot ögongloberna.

jag frågar dig om jag skär av mina fingrar, tror du på mig då? jag säger till dig att du får mig destillera som ingen annan.
jag står beväpnad utanför ditt sovrumsfönster och skriker ”jag älskar dig”.

Jag önskar mig nya våriga satinlakan. Det ska gå i ljusa och pastelliga färger. Helst dekorerat med körsbärsblommor.

Det jag har nu är vitt med svarta avklädda kvistar. Det känns väldigt stumt. Sådär som vintern är.
Men det är väl vår snart.