ja. jag får lust att skrika, dra av allt mitt hår och slita ut varenda liten inälva i kroppen och riva sönder mina kläder och vråla ljudvågor som sätter luften i gung och regn faller på mina bröst.

och ja, jag får lust att riva ner vartenda papper på mina väggar, vika dem till pappersflygplan och kasta ut dem från fönstret. kasta ut allt som är mitt och bara börja om.

spotify spellista

trosor på glovet, lampor i taket. och någonstans där mellan är du & jag

ensamheten droppar i pannan, tickar sekundvis som alarm men jag kan inte trycka på snooze för jag kommer alltid minnas hur du brände ner hela min skog och tro att komma tillbaka som ingenting hade hänt skulle vara okej.
24,5 grader utomhus, 29 grader inomhus och 37 grader inuti mig. det blixtar utanför fönstret men åskar inuti mig, i magen och i bröstkorgen. man kan höra stygnen knacka i revbenen, hur sömmarna spricker.

man får akta sig för sådant, därför bär jag alltid runt på ett rese-sykitt som man får på fyrstjärniga hotell.

jag sitter och sprängs inuti på stolen som ger mig ränder på låren efteråt. jag vill berätta för dig men hjärtat stannar och åskan i magen gör så ont ont ont.

jag gick ut och ringde, fyra signaler sedan virvlade din röst runt min trumhinna som len honung.
som en överdos med heroin.

tänker på natten, vatten och guldfiskar. äpplen bredvid sängen och vattenpussar.
du rör dig i mig som fiskar och jag somnar aldrig, jag klär mig i ankellånga klänningar och sitter på klippstenar i mölle. klockan är kväll, snart natt men solen värmer fortfarande och vinet har inte tagit slut. vi har inte tagit slut.

(vi tar aldrig slut)

jag sitter i trädtoppar och bygger ett hem av björkblad kvistar. det är september, snart oktober och frosten äter upp mitt hem som faller sönder, kvist för kvist.

september, i’ll remember. a love once new has now grown old.

baby, i'm broke. i don't just mean money, my batteries are dead and my engine's stopped running.

saknar någon annan ikväll.

jag kan fortfarande inte somna, jag tittar på luften mellan ögonen och strömbrytaren. kläderna som ligger på golvet är alla för små och trånga, hånar mig tyst, skrattar åt mina fotrörelser i sängen som rastlöst springer över lakanet.
jag tänker på kvällste och honungskakor, norrlandsnätter, solen som aldrig går upp eller ner och lika eviga samtal.
jag tänker att jag skulle kunna ge mitt liv för få sova med dig inatt.




”i was dreaming of the past, and my heart was beating fast.
i began to lose control,
i began to lose control.

i didn’t mean to hurt you, i’m sorry that I mad you cry.
i didn’t want to hurt you.”

ramla på asfalt och skrapa upp knät, marken rullar under fötterna och jag går mitt på gatan med madeiravin i hjärtat isländska brev i innerfickan. "jag är liten och billig, som en dålig kopia på allt som är så mycket bättre. jag har inte råd med ert vin, jag räcker inte till för att bli älskad som ni."

och du kysste mig.

hiroshima dagar. något trycker mot kraniet, vi sväljer piller för att inte dö och dör ändå i förgiftade kroppar. frågan återkommer, du bara undrar. och jag ger inga svar. du undrar varför det är blod på mina trosor och jag svarar inte. jag tänker att du borde ha förstått det.

31 dagar.

hiroshima dagar.

det syns inte för mörkret men jag släpper taget om handflätan, somnar som ett pussel mot honom och du som en kattsvans runt hennes kropp. det känns tämligen infantilt men alla snedtrippar och spyor i nyponbuskar måste ju betyda något. som ett litet uppehåll. för vi är precis där vi vill vara nu. tidlöshet.

dagens bästa: musseltunga och jordnötstår.
dagens värsta: tunga, drypande opiummoln ovanför mitt huvud.

andetag som är tyngre
och starkare
än superman som
drar ner mig mot marken
med örat på asfalten

och tänderna hårt huggna i tungan
vad jag består av är bara ärrvävnad och skrapsår

berättade jag om din skära jordnötsunderläpp, om hur fin den är? och om hur den formar sig efter orden, eller rökringarna. som ett slags rop på hjälp.

det är fint.

...och tro inte att du bara kan komma sen och säga att allting är bra. för det är det ju för fan inte. jag drömmer mardrömmar nästan varje natt med krossade människoansikten. jag saknar dig men du räddar mig aldrig, för du är för djälva rädd. jag tänker att du kan väl inte vara mer rädd än mig? förstår du inte?
allt
du
behövde
göra
var

att ringa mig.

trosor på glovet, lampor i taket

- jag tänder på sadism, knäppt va?
- jag är taphefil.

och jag kan inte sluta tänka på hur vi åt muskler, vi åt varandra. men jag stod inte ut med att all hud var så hel. och vit och slät. jag duschar kroppen invändigt med white russian och lyssnar på hjärtat dunka mot kista, det är bra. jag kan äntligen somna nu.