Schack matt

Jag ligger platt, matt. Allt mitt vita har gått över till svart. Schack matt. Jag ligger platt. Det är nu jag ser världen genom ögonen från en katt. Och jag är matt. Nu tar jag på min hatt och säger god natt

till dig.

Schack matt.

Bitterfittan

Ikväll är jag otroligt lättretlig, och jag vet inte ens riktigt varför. Fast jag kan spekulera omkring det om jag vill, men det gör mig nästan mer avskyvärd. Jag är inget annat än hemsk nu. Och egentligen borde jag låsas in med munkavel och tvångströja tills imorgon morgon för jag är inte hälsosam för mig själv nu, eller någon annan.
Jag tror jag har konsumerat alldeles för stor mängd koffein (vilket min kropp är inte alldeles jätte van vid). Jag blir elak när kickarna väl sätter igång.

Jag hoppas jag inte exponerar er, bästa läsare. Inte i detta inlägget, iallafall. Men jag kände bara att jag ville gnälla lite (över mig, för omväxlings skull). Dessutom, det är två dagar kvar i november, vilket ger mig två dagar till att gnälla, sucka, klaga över allt som suger. November är till för att gnälla, helt enkelt. Jag ser faktiskt ingen annan funktion november uppfyller.

(Jag tror för övrigt att detta är mitt mest bitterfittiga och värsta inlägg hittils, och då måste det fan vara illa.)

i heart hiroshima

musik som egentligen passar vid rätt få tillfällen, men det här är verkligen ett sådant tillfälle.
i heart hiroshima, alltså.

Min hud luktar klor, och mina muskler hänger som metmaskar på fiskekrokar runt mitt skelett. Jag är, typ, trött.
Egentligen vill jag bara vrida upp elementen, släcka alla lampor och somna i trosor och t-shirt och inte vakna förrän på måndag, då jag faktiskt måste gå upp. Men riktigt så kan jag inte göra (jag ska ju faktiskt träna imorgon också).

Se young träffade Jens Lekman över några drinkar på Freebird i Seoul idag. Hon nämnde till och med mig för honom. Känns bra; han vet att jag existerar.
Hon ska träffa honom igen på lördag, samt se hans spelning. Hrm, vadå, jag är inte avundsjuk...
Fast jag ser fram emot att se bilderna från kvällen!

Men nu tänkte jag återgå till att ligga i soffan och fånglo på elden i kaminen. Dels för att det är varmt, och del för att jag inte orkar göra så mycket annat.

Eldflugornas parad

Igår, när jag satt på bussen påväg hem, blev jag sällsynt tagen av musiken jag lyssnade på. Jag faller alltid mer eller mindre omkull när jag lyssnar på musik, men känslan jag fick påminde om inget annat.
Jag såg tät mörker fylla varenda vrå i min kropp och en ensam eldfluga som försökte lysa upp, utan vidare framgång. Men just när tonerna ökade, ökade eldflugorna och min kropp blev till en gatulampa.
Det pågick en parad i min kropp, som pågick ända tills kroppen nådde klimax, och sedan exploderade.

Musik har en märklig effekt på mig.

söndagar som aldrig kommer tillbaka

"Det borde inte finnas såhär mycket sorg på jorden, det borde inte det..."
"Men det är inte på jorden, sötnos. Det är i oss"


Ibland förstår jag inte varför jag ens över huvud taget har vänner (jag är så obeskrivligt tacksam!!).

jag injicerar honug i min kropp för du sa att det fungerar som balsam och jag är beredd att ta till vilken åtgärd som helst för att häva denna förbannelse som långsamt bryter ned mig för jag vill inte bli oskarp som en misslyckad framkallning på ett fotografi jag vill behålla mina konturer och jag vill bli större än den snöbollen vi rullade hem hela vägen från skolan när vi gick i tredje klass vi trodde aldrig att den kunde bli så stor den var större än oss och vi förstod hur sårbara vi faktisk är men nu är jag större än vad snöbollen var då men jag är precis lika spröd nu som då för mina naglar bryts så lätt och mitt hår är tunnt ljust och ohållbart och du ser ut som pansar i motsol som om inte ens jordens undergång skulle kunna sänka dig och jag vet att bara åsynen av dig eller ett av dina ord kan knäcka min ryggrad och sänka mig till havsbotten och där ligger tillsammans med skeppsvrak tills jag är bortglömd jag kan inte längre andas mina drömmar som gått i kvav och jag vill bara berätta för dig hur mycket jag tycker om dig för det gör jag verkligen jätte jättemycket och jag vill visa hur mycket jag ser upp till dig men allt hamnar på tvären och jag förblir tyst och missunnsam.

tappa inte bort mig igen

jag lever för att dö och du dör för att leva och det är precis det som gör oss så olika men oskiljaktiga för båda håller döden i handen men eftersom jag lever på teflon är jag som en körsbärsblomma i augusti och nu sitter jag bara och petar bort skorpor från korppen och väntar på att något skall hända men tätheten i tystnaden och ekot i magen varnar mig och jag vet inte ens för vad för jag har tappat bort min kompass och nu är jag verkligen helt vilse och om jag skall jämnföra mig mig med ett substantiv känner jag mig som den försvunna strumpan som man aldrig hittar igen efter att ha tvättat och nu kan jag se dig le det där leende som bara du kan le och ta min hand och säga att du är det andra stumpparet och vi nu kan leva i duo

where are you tonight?

nu halvligger jag i soffan med laptopen i knäet och känner värmen från dels téet jag drack nyss och dels kaminen framför mig. sockret från bullen har spridit upp i huvudet och alla mina leder är mjuka.
jag tror att jag säkert kan ligga såhär hela natten. men jag börjar bli kompakt i huvudet, så jag skulle säkert somna och falla ned med huvudet i datorn som därefter far i golvet. jag får helt enkelt hålla mig vaken.

jag vet inte ens varför jag egentligen publicerar detta, jag antar att jag bara ville dela med mig, eller åtminstone informera om, den sällsynta förnimmelse av välbehag som jag badar i.

jag hoppas de flesta av er sover gott inatt.

"Jag hoppas du inte alls har det bra.
Jag hoppas du ligger vaken som jag
och känner dig lustigt glad och rörd
och yr och ängslig och mycket störd.
Och rätt som det är, så får du brått
att lägga dig rätt för att sova gott.
Jag hoppas det dröjer en liten stund...
Jag hoppas du inte får en blund! ”
—Karin Boye

jag börjar tro att jag har någon sorts märklig dragningskraft till de lärare som alla tycker minst om. idag hade jag fått tre timmars sömn och var väääldigt trött på vår första lektion (två timmar historia). jag råkade tuppa av en kort stund, men vaknar av att läraren går fram och frågar hur det är.
"ööh, jag är lite trött, bara"
"åh, då får du be din arbetskamrat göra arbetet så kan du ta det lite lugnt" säger hon med mjuk röst och bjuder på ett så sockersött leende, att jag får hål i vartenda tand.

??! jag blev ordlös av förvåning.
och flera gånger den lektionen gick hon fram till mig och strök mig över ryggen "stackars, stackars Linnéa". m ä r k l i g t.

och i åttan hade jag en annan lärare jag tror hela klassen bråkade med ett x-antal gånger, som jag misstänker att hon var drabbad av paranoia då hon anklagade diverse elever för åtskilliga händelser. men mig gjorde hon inte förnär. och när jag slutade klassen för att flytta till umeå kramade hon mig(!). jag trodde nästan hon var fysiskt inkapabel till något sådant känslomässigt.

hursomhaver,
jag undrar vad allt det beror på.

Amanda uppmanade sina läsare att berätta lite om sin själv, om än i några ord.
så, här kommer en märklig sammanfattning.

jag föddes 9 dagar för tidigt

mitt tidigaste minne är när jag var fortfarande blöjbebis och hade precis fått blöjan bytad och mor satte ett par trosor (med clown-motiv) utanpå blöjan. hon skrattade åt åsynen av min stora bebisrumpa och jag kände mig förnedrad. somnade.

enligt mors utsago kunde jag inte använda napp när jag var barn då den var för stor och jag fick kväljningar. tummen var lagom storlek.

när jag bodde i England hade en kompis som jag kallade "Lilla Gubben", som pippis häst (jag tror inte jag någonsin visste vad han hette). han förstod nog inte heller någonsin vad det betydde. han var iallafall mycket lång och därför blev han Lilla gubben, eh.

när jag var 5 år hade jag och min syster förmodligen europas största teddy-fetish då vi hade fyllt 3-4 svarta sopsäckar med nallar.

jag funderade ibland ifall min bästa kompis var en robot när jag var 10 års åldern.

när jag gick i sjuan hamnade min skola i lärarbråk, (diverse hotbrev och anklagelser över stöd på projektorer) och sedan lades skolan ned.

jag började åttan på Snyggatorpsskolan, men klarade bara av en termin och flydde sedan till Umeå.

jag åke över Mensträsk i världens längsta linbana på min klassresa (geologi-resa) i norrland i nian.

jag upptäckte Beatles när jag var 14, och jag ser nu när jag har fått lite perspektiv på det; det var ett frö som sådde en skog.

när jag känner mig sorgsen äter jag clementiner, mer eller mindre att tänka på det.

jag har inte ätit djur (medvetet) på 3 år.

jag har hemskt lätt för att tycka om nya saker (ex. musik, mat, personer, ställen etc), vilket är en egenskap jag tar vara på hos mig.

jag tror inte på tidigare liv (fastän det är en fin tanke).

katter är den bästa skapelsen jag vet, och jag kan inte kalla ett hus "hem" om det inte bor en katt där.

13/11

sanning smakar tvål

mitt öra vibrerade till
och huvudet välte

tvål rinner ned i
mina ögon från
mitt håroch det svider
jag står paralyserad
lamslagenoch väntar på att smärtan
skall gå över

och fastän jag inte är ledsen
rinner tårarna
tillsammans med vattnet
i duschen
fast det syns inte
men jag känner det
känner skillnaden

och det är så det känns
när du berättar sanningen
för mig

olycksfågel

okej, så jag sätter mig i vid min (oförsäkrade och 1½ månader gamla) laptop med en kopp nybryggt te. ja, jag tror ni alla kan gissa vad som händer. jag spiller, såklart.
MEN
som tur var missade jag datorn och träffar en av mina skolböcker. lucky me.
jag tänker alltid att jag inte borde sitta vid datorn och dricka te eftersom den inte är försäkrad, men vad är egentligen oddsen på att jag skulle vara så klumpig och spilla på datorn?? jag som är så försiktig. ööh. oddsen är uppenbarligen inte fullt så obefintliga som jag trodde.
så, kommer jag lära mig en läxa av detta?
-jag vet inte.
vad tror ni?